Fastebloggen XI: Vem är din Goljat?

Så klädde han [Saul] David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen – det hade han aldrig tidigare prövat. ”Nej, med allt det här kan jag inte gå”, sade han till Saul, ”jag har aldrig gjort det förr.” Och så lade han av sig rustningen. Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel.
1 Samuelsboken 17:38-49


Första halvan av fastetiden är verkligen fylld av arketypiska berättelser. Berättelsen om David och Goljat är ytterligare en sådan. En berättelse som blivit till ett talesätt. När jag läser om den unge herdepojkens kamp mot jätten Goljat är det några rader strax innan den text som finns med i evangelieboken som fastnar hos mig. Skildringen av hur kung Saul försöker klä David till krigare. Jag kan nästan se det framför mig, hur den späde David försöker röra sig i den tunga rustningen men misslyckas. David måste kämpa mot Goljat på det sätt som han behärskar, så som han brukar besegra lejon och björnar, utan rustning, men med stenar i herdeväskan. Jag tror att det säger någonting om kampen mot vår tids jättar också. Det är så lätt att dras med i tanken att militärt våld måste mötas med militärt våld och att de enda makt vi har mot de stora företagen är i den roll vi tilldelas; som individuella konsumenter. Men tänk om kampen mot jättarna måste ske med de verktyg som är våra, inte med de vi tilldelas. Tänk om det är då vi har Gud på vår sida.