den ofrivilliga socialisten

Här har socialdemokraternas kris analyserats av statsvetare och ledarskribenter nästan hela året och så är det Rebecka och Fiona som sätter ord på det i Filip och Fredriks årskrönika på Kanal 5. DJ-duon beskrivs som "outade" socialister.
-Outade, säger Rebecka, är inte NI det, frågar Fiona.
-eh, jo äh, jag veeet inte säger, Filip.
- Jag är miljöpartist, säger Fredrik.
och då kommer det:
- Det är det som är problemet. Att det är så lätt att säga att man är miljöpartist.
Ja, där tror jag faktiskt vi har problemet för S, i alla fall om man reducerar frågan till att handla om unga, högutbildade, storstadsbor. Den gruppen skulle Socialdemokraterna behöva för att åter bli ett statsbärande parti och det är just den gruppen som saknas. De är nämligen miljöpartister. Om de inte röstar på alliansen alltså. Nu menar jag inte att alla miljöpartister är det slentrianmässigt eller oreflekterat, tvärtom känner jag många engagerade och pålästa miljöpartister, men om jag utgår från mig själv som ju trots allt tillhör den där gruppen storstadsväljare mellan 18 och 40, så nog tusan är det lite motvilligt jag inser att jag värderingsmässigt ligger nära S (jag ligger nära Mp också och har röstat på åtminstone fyra olika partier, ska jag kanske tillägga eftersom jag ju en gång tänkte mig att den här bloggen inte skulle driva partipolitik). Men ...under mina första val som myndig kändes en S-röst nästan som att inte vilja något, att nöja sig med status quo. Numera kräver en uttalad S-sympati svar på en massa kniviga frågor samt mod till viss förloraridentifikation. Det är enklare att vara miljöpartist. Det är på något sätt inte så "politiskt", det är mer allmänt schysst, medvetet och saknar 1800-talsarv.

Ett av de där 1800/1900-talsarven som jag tror är ödesdigert för S i förhållande till just den här gruppen är synen på utbildning, inte minst i de egna leden. Idéhistoriskt är det begripligt, universitetens stängda borgliga värld gjorde det nödvändigt för Socialdemokratin att säga "partiet är vårt universitet", men det funkar inte idag. (Maria skriver intressant om universitetsmiljöns tystnad och utestängningsmekanismer här.) Miljöpartiet vet det och väljer ledare med kompetens. Maria Wetterstrands och Åsa Romsons åsikter kan man ifrågasätta men knappas deras sakkompetens inom sina områden. För att se Håkan Juholts kompetens måste man liksom först köpa partiideologin om partiet som universitet.

Nu tror jag inte ens Rebecka och Fiona är socialdemokrater, jag tror de är vänsterpartister (vilket ju också är lite av en kliché - den unga revolutionära kulturarbetaren) men de satte fingret på något viktigt:
svensk skattepolitik har möjliggjort P3 som möjliggjort för ny och inte alltid så kommersiell musik att slå igenom som möjliggjort det svenska musikundret samt att problemet för S är att socialist är något man outas som (ofrivilligt, av någon annan), medan miljöpartist blivit så lätt att vara.  I alla fall i vissa kretsar, på vissa platser, men dessa kretsar är inte självklart mindre än de klassiska arbetarmas skara. Även om socialdemokraterna inte insett det.