Gud i cellen bredvid

Vi lever i en tid då det teologiska språket är till bredden fyllt av skildringar av Guds närhet. Det är bra. Guds närhet behöver betonas. Men personligen saknar jag ibland skildringar också av distansen, vilket är något helt annat än frånvaron. Före jul läste jag några rader av Simone Weil som grep mig. I Tyngden och nåden skriver hon:


Två fångar i celler intill varandra som samtalar genom knackningar i väggen. 
Väggen är det som skiljer dem åt men också det som gör att de kan tala med varandra.
På samma sätt är det med Gud och oss.
Varje skiljemur är ett band.


Och så igår så hittade jag samma bildspråk men med en något annan betydelse hos Rainer Maria Rilke. Så här börjar han en dikt i Boken om munklivet.


Gud, grannen min, när jag i vakans natt
här ofta stör dig med att kraftigt knacka.


Vad som sedan följer är en skildring av Gud som närmast liknar skildringen av ett barn. Diktarjaget bekymrar sig över att så sällan höra Gud andas när han vet att Gud är ensam i sitt rum och slutar med att försäkra att han är där.


Blott denna tunna vägg finns mellan oss,
men det behövde inte vara så:
ett rop från min mun eller din -
och väggen störtar in
helt utan larm och ljud.


Av Bilder är den väggen formad.
Och både namn och bilder skymmer dig.


Väggen, skiljemuren som det som möjliggör kommunikationen, det är ju genialt! Och så samtidigt väggen som hinder, ett hinder byggt av viljan att namnge och beskriva. Som samtidigt kan rämna.  Nej jag ska inte tolka sönder mer nu utan låta orden tala för sig själva.