I förarhytten på sopbilar kan man ofta se nallar och gosedjur som blivit räddade undan soptippen. Det är som om det tar emot för många av oss att slänga ett gosedjur. Som om nallarna nästan var levande. Som om de var essentiellt annorlunda än urtvättade tröjor eller gamla legobitar. När jag var barn var jag fullständigt övertygad om att mina nallar hade olika personligheter, även när jag var så stor att jag förstod att det var jag som skapat dem. Jag tänker på gosedjuren när jag tittar på SVT´s dramaserie Äkta människor om relationen mellan människor och människoliknade robotar, hubotar. De äkta människorna i serien måste hela tiden upprepa för sig själva och varandra: "Det är bara en maskin. Det är ingen människa, det är en dator". Ändå förblir hubotarna inte en den eller det, de blir snart en han eller hon, någon man kan sörja, någon man bör ge (vissa) rättigheter, kanske till och med någon man kan älska. Kan vi "skapa själar" hos döda ting? Ja, om t.om. tygnallar kan skapa känslor hos vuxna sopåkare hur mycket känslor skulle då inte en robot som rör sig och svarar kunna skapa? Nu är det inget troligt framtidsscenario Äkta människor målar upp, den är snarare en moraliskt utmanande spegelbild av vår samtid. Huboten är det våta drömmen för alla, för industrin som inte behöver tänka på fackföreningar och arbetsrätt, för äldrevården som inte behöver pussla deltidsscheman med anställda som saknar både anhöriga och sömnbehov, för den stressade familjen som plötsligt kan sätta sig vid dukat frukostbord och t.om. för de som tänker på jordens överlevnad. Hubotar behöver ju inte äta.
Det är spännande med tv-serier som kan tolkas på många sätt. Ifrågasätter den vår tids förtingligande av människan? Är hushållsroboten en bild för den lågavlönade Rut-städerskan i villaförorten? Visar scenerna från sexklubben Hubot Heaven att vi redan nu handlar med människor som vore de känslolösa plastföremål? Eller ställer den kanske snarare frågan hur många fler funktioner våra vuxen-nallar behöver få för att vi ska sluta se dem som medel för kommunikation och istället börja kommunicera med dem? Eller handlar den om när någon blir så pass mänsklig att hon borde ha rättigheter? Förmodligen alltihop och mycket mer på en gång. Det är riktigt bra helt enkelt.
Och jag kan inte låta bli att fundera på den filosofiska frågan om den (eller det) som älskas faktiskt får en själ, i någon slags bemärkelse?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar