 |
| På den här fina julduken som jag tror kommer från farmor har det minsann ätits mycket sötsaker genom åren. |
Hon har en poäng i sin skildring av valfrihetens intåg i de sex köerna till nattvarden (även om jag har lite svårt att se glutenintolerans som något man väljer för att markera sin individualism). Och jag håller faktiskt med henne om att det är fattigt när syndabekännelsen ersätts av överlåtelsebön. Men varför vill Monica Gunne och hennes söner bekänna sina synder? Jo de har begått den i princip enda synd som människor idag gärna erkänner att de begått: de har ätit! ”Jamen, litet kristet domedag och synd ska vi väl ändå ha, nu när vi har rullat oss i mat och socker och tagit snaps till julbordet", säger en av sönerna.
Men, nej Monica, detta är inte synd, inte ens att äta socker! Att fira Jesu födelse med god mat är ett i dubbel bemärkelse gott sätt att fira. Jesus säger t.om. att det inte är det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men denna koppling mellan synd och mat, som väl finns från medelåldern och nedåt ungefär gör det svårt att tala om synd.
Maten hare ersatt sex som "populärsynd" och det blir helt klart komplicerat när prästen talar om synd och tänker på världens orättvisor medan (den yngre delen) av församlingen sitter och tänker på kladdkaka.
Jag söker på ordet syndigt på google. På första träffsidan dyker följande rubriker upp:
Syndigt gott (en kokbok)
Syndigt god paj
Recept: sund och syndigt lyxig nyårsmeny
Syndigt goda kakor
Recept på syndigt god porterstek
Nu är naturligtvis inte frosseri något jag vill promota och jag tycker verkligen att fasta är viktigt, men att äta god mat på julafton, det är definitivt inget man ska ha syndernas förlåtelse för. Så kanske gjorde Hedvig Eleonora församling helt rätt när de använde ordet snedsteg istället. Och kanske är det så att i ett land präglat av protestantisk kristendom, som ju skiljer sig från många andra religioner genom att inte ha några direkta mattabun, så skapas i stället sekulära sådana, som när de inte längre är en del i ett religiöst sammanhang, blir till religion i sig själva.
Överlåtelsebönen är förstås i en kontext med förkunnelse och det glöms ju gärna bort så här.
SvaraRaderaOch fö hade vi bara en kö och ett val vid nattvarden. Vi har sen knappt ett år alltid minst två kalkar vid stora gudstjänster, med alkohol resp alkoholfritt vin i. Vi informerar också i agendan om att brödet är glutenfritt. Men hennes upplevelse kan jag ju inte lägga mig i...
Intressant! Jag tänkte när jag läste vad hon skrev att det verkade märkligt med alla dessa köer och val, överdrev hon inte, men jag var ju inte där själv så...Tack för din upplysning. Det är intressant vad folk egentligen ser och upplever och att man kan ha så starka uppfattningar om hur det är och borde vara i kyrkan fast man mycket sällan går dit.
SvaraRaderaEn inte alldeles ovanlig paradox (om jag ska kosta på mig att vara lite raljant, inte mot exemplet ovan, utan mot upplevelser i min egen närhet): "Jag går sällan i kyrkan men när jag väl går dit ska det vara som det alltid har varit (även om jag inte vet hur det har varit eftersom jag inte var där då)." Och graden av konservatism ökar med avståndet. Dessutom har man en negativ förväntan på upplevelsen, och när upplevelsen inte lever upp till denna negativa förväntan så upplevs det negativt... ;)
SvaraRaderaPrecis, för om det inte var så där dåligt som man trodde kan man ju behöva ompröva sitt val att inte gå dit.
SvaraRadera