Hemkommen från en inspirerande dopfestival funderar jag på det här med drop-in-dop, något som tydligen väckt både förtjusning och bestörtning. Jag vet ännu inte vad jag tycker om företeelsen, eller rättare sagt jag tror jag tycker att det kan vara en spännande öppning i vissa sammanhang och medföra risker för ett urskillningslöst döpande i andra. De tydligaste argumenten för tycker jag
Mikael framför här, att inte sätta gränser för nåden.
 |
|
Men något som slagit mig när drop-in-dopen diskuterats är att det ofta framställs som någonting nytt som skiljer sig från historiens doppraxis. (Fast nu var ju förstås inte på alla seminarium på festivalen så kanske diskuterades just detta någonstans). Men fram till åtminstone en bra bit in på 1800-talet (på vissa platser 1900-talet) döptes barnen under sin första vecka. Föräldrarna närvaro räknade man inte med, åtminstone inte moderns, hon var ju i regel fortfarande sängliggande. Är det någon som tror att det skedde dopsamtal i denna kontext? Eller tänk på alla BB-dop under 1900-talet (härom veckan fick jag reda på att det förekommit i min församling in på 80/90-talen och nu pratar vi alltså inte nöddop utan dop av friska barn). På BB-dopen som inte var något undantag utan mycket vanliga vid seklets mitt radades alla barn som fötts under veckan upp och döptes i närvaro av barnmorskor, men inga faddrar eller föräldrar. Från Arvidsjaur där bilden kommer ifrån berättas det att mammorna fick med sig ett foto hem. Vad var detta om inte drop-in-dop, där man inte ens behövde droppa in? Hade man verkligen försäkrat sig om att föräldrarna hade fått diskuterade dopets innebörd då?
Nu finns det en viktig skillnad mellan vår tid och de tider som exemplen ovan beskriver och det är att den präst som döpte 1850 eller 1950 kunde vara ganska säker på att barnet skulle växa upp i ett kristet sammanhang, ha kristendomsundervisning i skolan, i 1800-tals barnets fall vara förpliktigad att gå i gudstjänst och i 1900-talsbarnets fall med ganska stor sannolikhet i alla fall gå i söndagsskolan. Om föräldrarna inte var troende fanns det andra som bar.
Jag vill absolut inte tillbaka till denna doppraxis, det är en fantastisk utveckling att dopen har blivit till fester som flyttat in i kyrkorna igen (för dop i kyrkan var ovanligt under både 1800-talet och stora delar av 1900-talet) men jag tycker det kan vara värt att tänka på att dagens dop med barn som ofta är runt halvåret och vars dop har bokats och planerats månader i förväg inte är "så som det har brukat vara" eller ens "så som det brukar vara" om vi ser till andra delar av den världsvida kyrkan. Dopsamtal, dopinbjudningskort och matchande servetter är nya företeelser. Och är det något man kan säga om dem som kommer till drop-in-dop så är de väl att de alla fall inte där för de matchande servetternas skull.
Själv har jag upptäckt att jag är döpt i en klänning med blåa band. Ja, för det här var innan man kom på att flickor minsann alltid haft rosa.
Jag är drop-in döpt 1962 på Södertälje sjukhus. Som jag fått berättat för mig var föräldrarna, prästen och en sjuksköterska eller möjligen vaktmästare, som körde plastbaljorna vi låg i, närvarande. Mina föräldrar tyckte det var en praktisk lösning eftersom de slapp ordna med dopkalas. Inget nöddop, alltså. Jag tror att jag var sex, sju dagar. Mödrar och barn stannade längre på BB på den tiden. När jag de senaste åren funderat över detta faktum så känner jag mig lite snuvad på kalaset. Det hade varit fint om fler än föräldrarna hade varit med och firat mitt dop, även om jag inte skulle kommit ihåg det.
SvaraRaderaIntressant, så sent som 62 alltså. Fint att föräldrarna var med i alla fall, jag får nog revidera min bild av att de inte var det, men jag förstår din känsla.
SvaraRaderaNär jag läste lite mer noggrannt vad du skrivit, och sedan läste det Mikael skrivit, så reviderade jag också min uppfattning. Jag tror mina föräldrars val snarare stod mellan drop-in dop eller inget dop alls och inte mellan drop-in dop och festdop. Om det var så så är jag glad över att det blev ett dop i alla fall.men jag har alltid tyckt att det varit lite orättvist att min bror, som är sju år yngre, döptes i kyrkan med fin dopklänning och släktkalas. Någon dopklänning var det inte tal om för mig. Också det mycket praktiskt för de unga föräldrarna som inte hade så mycket pengar.
SvaraRaderaSå tror jag det ofta är idag också att valet står mellan någon form av enkelt ordnat dop eller inget dop alls. De som har det gott ställt och tycker det är roligt att få ställa till med fest för släkt och vänner kommer naturligtvis inte att välja drop-in-dop. Lite orättvist kan jag nog också tycka att det är att bara din bror fick kyrkdop och kalas men kanske hade tidsandan förändrats på de där sju åren. När slutade mammorna ligga på BB över en vecka t.ex.? Själv tyckte jag i konfirmandåldern att det var lite orättvist att bara vissa fick komma ihåg sitt dop. Idag kan jag tycka att det finns en vishet i att behöva lita till andras berättelser om det.
SvaraRadera