Kyrkan och den goda smaken

Maria Schottenius  skriver i DN om skvalmusiken i kyrkan och efterlyser lite mer klass. Om jag bara skulle gå på oreflekterad känsla skulle jag hålla med henne. Tänk så vackert det vore om begravningarna präglades av proffscellister som spelade Brahms cellosonater eller varför inte körer som sjöng In Paradisum från Faurés Requiem. Och tänk om bröllopssolisterna kunde sjunga lite mer Händel och lite mindre Cecilia Wennersten. Ja, så fint allt skulle bli om folk bara hade lite mer stil. Och pengar.

Det kan kännas trivialt att ta upp pengar när det handlar om begravningar. Men begravningar (för att inta tala om bröllop) är Big Buisness.  Min erfarenhet är att knappast någon villl ge musikern ledigt och ersätta organisten med en CD-spelare. De allra flesta vill trots allt ha Blott en dag, Härlig är jorden, lite orgelmusik när man går in, men sen vill man dessutom ha en låt på CD, för mamma tyckte ju så mycket om Christer Sjögren. Det är alltså oftast inte organisten man vill ersätta med förinspelad musik utan solisten.

För vad kostar en solist? Hur många har råd att ta dit en stråkkvartett? Hur många har en operautbildad person i bekantskapskretsen som klarar en krävande aria? Inte många i min del av verkligheten.

Min erfarenhet är inte att människor kommer med ogenomtänkta och banala musikförslag eller kräver att Gud ska bort ur texterna. De allra flesta människor jag möter har funderat och lyssnat och kommer sedan med en CD-skiva med musik som har ett viktigt budskap för dem. Det är ytterst sällan klassisk eller kyrklig musik, men människor väljer inte för att vara tarvliga, de väljer musik som väcker känslor och minnen och som säger något om den människa som ska begravas.

Det här är en knepig fråga och jag sörjer verkligen med Maria Schottenius att så få uppskattar klassisk kyrkomusik, men frågan är inte så enkel att det handlar om ryggradslösa musiker. De flesta musiker jag träffat har en musikalisk stolthet. Det stora problemet (förutom det ekonomiska då) tror jag är att musik för de flesta idag inte är något man utövar tillsammans utan något vi överlåtit till proffsen. I en tid då man sjöng i skolan, sjöng i arbetarrörelsen, sjöng i nykterhetslogen och självklar dansade till levande musik var det kanske inte så konstigt att sjunga i kyrkan också men idag är det det. Och så länge den förinspelade musiken är förhärskande överallt  annars i samhället kan jag förstås hävda att kyrkan borde vara en frizon från den, men hur konstruktivt är det? Då är det kanske mer kreativt att hitta en brygga mellan bibeltexter och A Whiter Shade of Pale eller Like a Virgin. Och ibland tror jag faktiskt att valet att ha CD är ett uttryck för kvalitetstänkande, för ärligt talat, hur många solister i begravningsbyråernas stall sjunger som Christer Sjögren?

Och läs gärna Miriams kloka tankar här.