Skulle du helst vilja vara en olycklig Sokrates eller en lycklig gris? Frågan ställdes i filosofiska rummet i P1. En lycklig gris, sa brorsan. En olycklig Sokrates, sa jag och sällade mig därmed till majoriteten. Sen blev det dålig täckning och bilen lät lite för mycket, men jag hann i alla fall uppfatta att det tydligen är så att vi människor inte alltid strävar efter lycka. När frågan ställdes till smådepressiva människor om de hellre skulle vilja vara glada och positiva så svarade de nej. Är inte det intressant i lyckopillrens tidevarv? Jag känner själv igen mig i det. Jag skulle inte kalla mig depressiv, men har en melankolisk sida och nej, jag skulle inte vilja vara en glad skit. Jag skulle svara precis som människorna i undersökningen: "nej, det vore ju inte jag". Jag skulle vara rädd att något gick förlorat då.
Mycket av våra identiteter förändras under våra liv. De flesta av oss har inga problem med att byta hårfärg, efternamn och yrke, men vårt temperament är tydligen nära förbundet med vilka vi är, vilket man ju faktiskt kan se redan hos små barn. Vad betyder det i så fall att vi numera kan manipulera rätt mycket med det? Och vad innebär det att leva i ett samhälle som i mångt och mycket uppmanar oss att sträva efter lycka när det i själva verket kanske är mer mänskligt att sträva efter mening och djup. Ja, vem skulle du helst vara, en olycklig Sokrates eller en lycklig gris?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar