Den poetiska hösten

Nyss inkommen från en joggingrunda i den kyliga oktoberskymningen kan jag inte låta bli att skriva om hösten. Hur förbisedd är inte denna magiska årstid? Finns det något vackrare än månbelysta gyllene grenverk? Finns det någon årstid som är så besvikelsebefriad? Jag menar, visst kan blommande körsbärsträd i maj och dallrande heta sommardagar också ha sin charm, men hur roligt är det med regngrå majdagar och kyliga somrar? Hösten bär liksom inte övriga årstiders förväntan och därför får den vara i sin egen rätt. Hösten regnar aldrig bort. Det regnar bara. Och inga fester behöver flyttas in.

Brittsommardagarna är inte sommardagarna man räknat med utan de som kommer när man slutat räkna.  Allt är bonus. Som årets vackraste, mest sagorosa soluppgångar. De infaller alltid i november. Som en stilla påminnelse om ljuset innan mörkret tar över. Men vem besjunger november?

Tranströmer, naturligtvis. Också november ryms i hans poetiska universum, där november bjuder på karameller av granit. Hotande, lockande, vad vet jag? Ett vet jag dock; hans nobelpris är en annan höstglädje, och kanske än mer alla reaktioner det väckt. Aldrig anade jag att han betydde så mycket för så många, eller ens att så många skulle komma ut som poesiläsare. I en tid då Hollywod-fruars intriger ger rubriker är glädjetårar över en poet ren nåd. Som en vacker höst. Eller stormig för den delen.