Ingmar Bergman var inte släkt med sin mor, basunerade DN ut stort i maj. Jag läste den flera sidor långa artikeln med stigande förvåning. Det gissades och antogs och spekulerades hej vilt, men när frågan ställdes om man ens kollat upp om det fanns något dödfött barn på Akademiska sjukhuset i Uppsala runt Bergmans födelsedatum var svaret nej, det hade man inte kollat. Trots detta spred sig denna "nyhet" över världen och kulturfolk började tolka och psykologisera. Det är oerhört lätt att kolla upp sådant som födslar, dödsfall och dop, så som den nyfikna släktforskare jag är satte jag genast igång. Det borde DN gjort också för det tog bara några timmar, sedan kunde jag från min soffa i Bryssel konstatera att jodå, Hedvig Sjöberg (Erik Bergmans påstådda älskarinna) födde ett barn 26 juni 1918. Men han hette Lars Lennart och adopterades av en helt annan familj betydligt senare. Jag hittade en massa annat också. Ingenting stödde Veronica Ralstons tes. Många andra släktforskare kom fram till samma sak men de publicerades bara små dementier. Nu har dock tidningen Ny teknik kunnat bevisa att den DNA-profil som Ralstons DNA jämfördes med tillhörde - en labbtekniker.
Det här är allvarligt. Både att sånt slarv uppenbarligen sker på Rättsmedicinalverket och att Sveriges största morgontidning publicerar artiklar om teorier som inte ens har stöd i grundläggande arkivefterforskningar. DNA kan ju numera påverka domar i brottsmål och används för att fastställa faderskap, men börjar också bli allt mer populärt i släktforskningssammanhang. Visst är det bra att vi kan använda oss av DNA- tester men DNA förklarar aldrig ensamt ett skeende. En annan lärdom är att skönlitterärt material måste behandlas som just skönlitteratur och inte beskrivas som historisk sanning. Veronica Ralstons teorier innehåller just denna fatala blandning av ovetenskaplig naturvetenskapsövertro och likaså ovetenskaplig övertolkning av ett litterärt verk (Laterna Magica). Släktforskning bedrivs mest av amatörer, men det är dock forskning där det finns vedertagna metoder, där man redovisar källor och försöker belägga sina påståenden på ett sätt så att andra kan gå in och kolla om det stämmer.
Vad kan man då lära av allt detta? Kanske att det finns ett stort behov av forskare som kan kommunicera till allmänhet och medier att historieforskning vare sig det handlar om universitetsforskare med stora anspråk eller hobbyforskare som håller på med den egna släkten, inte handlar om att gissa och spekulera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar