Uttrycket kristna värderingar brukar få mig att se rött. Oftast syftar det ju på vissa typer av åsikter om sexualitet och familjepolitik. Frågor som Jesus gärna talade om. Eller inte alls faktiskt. Det Jesus däremot ofta talade om var girighet och rikedom, så när KD´s Göran Hägglund skriver en artikel på DN Debatt som innehåller orden "kristna värden" och som börjar i frågan om skuldkrisen blir jag positivt överraskad.
"Den ekonomiska kris som plågar många länder svårt har inte ekonomiska rötter, det är viktigt att förstå. Det handlar om etik – om normer och värden" skriver Hägglund, och i detta tror jag han har alldeles rätt. Kortsiktig vinstmaximering bygger inga goda samhällen, det bygger inte ens på sikt stabila ekonomier. För det behövs det, som Hägglund påpekar, måttfullhet, förvaltarskap, ödmjukhet, ansvarsfullhet, pålitlighet och ärlighet. Värden som behöver ett längre perspektiv för att utvecklas.
Så långt är jag alltså med. Men kan man verkligen tala om dessa värden som renodlat kristna? Katolska Signumbloggen påpekar att Kina trots uppenbar brist på kristna värden inte befinner sig i någon ekonomisk kris medan kristna länder i Latinamerika gör det och landar i slutsatsen att "kristendomen och eventuellt också islam faktiskt bygger på vad som annars kallas ”sunt förnuft”. Alltså, det är inte som morallära som kristendomen är unik. Det kristna kommer möjligtvis in i motivet bakom moraliska handlingar.
Som lutheran kan jag heller inte låta bli att undra över den stora tilltro till den enskilda individen/företaget som artikeln andas och associera det till en calvinistisk sekulär helgelsetanke. Partiets pingst-rötter märks inte bara i värnandet av familjen utan också i tron på individen som genom omvändelse och insikt (och lite uppfostran) kan bli god, bara den elaka staten håller sig i bakgrunden. En typisk luthersk sekulär tanke skulle däremot vara att det ligger i människans natur att vara gririg, men att de värsta avarterna går att reglera med gemensamma regler. Det här perspektivet går att läsa mer om i Urban Claesson utmärkta artikel i Luther som utmaning. Och eftersom jag nu är lutheran så undrar jag om det verkligen är rimligt att anta att den ekonomiska krisen skulle kunna lösas med mindre politik? Är det inte lite väl naivt att tro att om staten bara slutar lägga sig så blir människor goda och ansvarsfulla förvaltare som inte skapar någon finanskris? Den amerikanska hösten visar tack och lov på ett alternativt synsätt.
Slutligen kan jag inte låta bli att tycka lita synd om Göran Hägglund, dels för att han verkar vara alldeles för vettig för sitt parti och dels för att han måste syssla med något han han har så negativa tankar om. För nog måste det vara roligare att vara politiker om man anser att "politik är att vilja" som Palme än om man ständigt häver ur sig formuleringar som: "Ibland är det politiken som är en del av problemet - och mindre politik lösningen."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar