Lydia, högern och rösträtten

Nej, jag vill verkligen inte försvara Sofia Arkelsten och hennes historieskrivning. Hon verkar djupt okunnig. Men, OM Moderaterna hade velat lyfta fram högerkvinnor som faktiskt kämpade för den allmänna rösträtt (och med allmän menar jag rösträtt för alla människor, den rösträtt Moderaterna syftar på i sitt partiprogram är i bästa fall rösträtt för män) så hade man t.ex. kunna lyfta fram Lydia Wahlström, konservativ historiker och radikal feminist. Hon beskrev sig själv som högerkvinna och var bland annat ordförande för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Wahlström var dock inte medlem i Allmänna valmansförbundet (Moderaternas föregångare). Det kunde nämligen inte kvinnor bli på den tiden. LKPR var ett politiskt neutralt förbund som rymde både höger- och vänsteranhängare, vilket verkar ha fungerat bra i början men allteftersom blev spänningarna tydligare och Lydia Wahlström fick avgå som ordförande. Hon delade vänsterkvinnornas mål, men hennes argument skilde sig på vissa punkter från deras. Bl.a. framhöll hon rösträtten som en skyldighet snarare än rättighet, ett perspektiv som jag ibland saknar i dagens debatt. Lydia hade för övrigt redan under studenttiden en kompanjon som delade hennes kamp för kvinnors rättigheter (och rösträtt) och som också hade den här blandningen av konservatism och radikalitet. Han hette Nathan Söderblom och blev så småningom ärkebiskop. Men om Nathan och Lydia ska jag skriva mer någon annan gång.  1933 utkom i alla fall Lydia Wahlströms bok  "Den svenska kvinnorörelsen: historisk överblick". Det kanske vore något att läsa både för de moderater som säger att deras parti var med och drev igenom den allmänna rösträtten och för alla dem som nu skriker högt att "de var ni inte alls". Historien är nämligen mer komplicerad än så.