Den globala fundamentalismen

Fundamentalism - det måste väl vara rörelser som söker grund och rötter, är konservativa och tillbakablickande, eller? Många gånger har jag stött på påståendet att fundamentalism i själva verket är ett typiskt post-/senmodernt fenomen, men inte riktigt fått ihop det. Nu läser jag om wahabismen som en i huvudsak globaliserad, engelskspråkig och internet-baserad rörelse och det är plötsligt något som faller på plats. Wahabismen och andra radikala former av islam har kunnat slå rot i västerländska förorter just på grund av dess brist på kulturella rötter. Den erbjuder istället en global identitet och en religion med universella anspråk, skriver Ian Bururma i Att tämja Gudarna.


Precis som t.ex. pingströrelsen en gång i sin barndom gjorde tänker jag. De teologiska likheterna mellan fundamentalistisk islam och i dag inte särskilt fundamentalistisk pentekostal religiositet är inte stora (nej, jag tror inte det finns några terrorceller i Filadelfia).  Min poäng är alltså inte att det är liknande eller likvärdiga religiösa rörelser, men tänk en ung människa som växer upp i eller kommer till en storstads arbetarklassområde. Det kan vara 1911 eller 2011, det spelar inte så stor roll. Det som spelar roll är att rötterna inte finns där, de finns någon annanstans i en miljö som man inte heller är hemma i. Efter lite rumlande i denna nya miljö där det förekommer en hel del kriminalitet, missbruk och promiskuitet uppstår istället en längtan efter renhet och mening. Sökandet leder visserligen mot rötterna men landsbygds-religionens ljumma traditionalism funkar inte i vare sig Fogelström-Stockholm eller dagens förortsdjungler. Nej, nu väntar en omvändelse till en religion som gör anspråk på att ha ett ärende till hela världen, och som just står för ett alternativ till rumlarlivet. I att tämja gudarna läser jag om de unga muslimska män som under senare tid blivit kända som terrorister och om hur många av dem i själva verket levt ett stökigt tonårsliv med hasch och brudar. Deras familjer var ofta inte särskilt religiösa utan rätt sekulariserade.

En riktig omvändelse kräver ett tillräckligt intressant förflutet att ta avstånd ifrån. Och en riktig omvändelse kräver ett sammanhang med ett riktigt mål: att få hela världen att omfatta den egna tron.  Det har radikala kristna och muslimska rörelser gemensamt, liksom förmågan att snabbt lära sig bemästra sin tids medier och både på politisk och andlig väg vilja skapa ett renare, mer moraliskt samhälle. Klart att det tilltalar den som lever i de fattiga områdenas virrvarr av identiteter och inte vill ha gammelreligionernas berättelser - berättelser som ju alltid rymmer en mångtydighet och därmed är fundamentalismens motsats.