Plötsligt sitter jag där och nickar lite instämmande i Alf Svenssons kommentarer om partiledares ålder. 28 år - är det verkligen en lämplig ålder för en partiledare? Det måste handla om att en ung och snygg person gör sig bättre i media. Eller vänta nu, hur hamnade jag där? Jag tycker ju det är viktigt att unga människor är lika väl representerade som äldre i politiken.
Jag antar att det är det som kallas 30-åsrskris, men det är jobbigt att inse att man inte längre kan skylla på sin ålder. Att ens generationskamrater sitter på höga poster och gör stora insatser och att man alltså principiellt skulle kunna göra det själv. Att den där tiden av sen, när jag blir äldre krymper ihop. Så jag tycker det är modigt av alla centerpartister och miljöpartister som trots att de är betydligt äldre än vad jag är och kanske passerat både 50 och 60 vågat rösta på kandidater som skulle kunnat vara deras barn.
Och inte är det något nytt att människor (i alla fall män) runt 30 påverkar samhället och historien. Vid 30 års ålder hade Shakespeare skrivit Romeo och Julia och Strindberg Röda rummet. Melanchton skrev Loci Communes vid 24 års ålder och Augsburgska bekännelsen vid 33. 33 var även Sartre när Äcklet kom ut. Vid 28 hade Einstein börjat utveckla sin relativitetsteori och Linné redan publicerat sin Systema Naturae. Mognad och ålder hör inte alltid ihop. Kloka 28-åringar är förhoppningsvis ännu klokare och mognare vid 70, men inte kommer visheten som ett brev på posten i samband med pensioneringen till den som inte varit så klok innan. Alla 15-åringar är inte identitetssökande, alla 25-åringar är inte energiska och alla 75-åringar är inte visa. Så ålder är egentligen ett väldigt dåligt kriterium vid rekryteringar. Företag som annonserar efter "dig mellan 25 och 35" visar bara att de är snävtänkta. Men det finns en poäng med att de som ska företräda folket i regering och riksdag också gör det åldersmässigt - med spridning både uppåt och neråt. Bara med sina generationskamrater delar man ju historia. Det blev uppenbart för mig när jag hörde Gustav Fridolin prata om den historiska utvecklingen i Sverige och det han pratade om var 90-talet. Det var helt enkelt ovant att det som var min skoltid, i mitt liv historiskt tid, också betraktades som historia av en politiker och inte som "härom året".
I morgon börjar jag en behörighetsgivande utbildning för blivande kyrkoherdar. Varje gång jag har berättat det har jag lagt till att jag inte tänker bli kyrkoherde än på länge. Det är visserligen sant. Jag tror inte alls jag är mogen för det nu. Men vad säger det om en organisation att det måste sägas och att man t.om. är obehörig enligt kyrkoordningen att söka en tjänst där man leder en församling vid en ålder då det uppenbarligen går utmärkt att vara statsråd eller leda ett riksdagsparti?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar