Talar Gud svenska?

Interiör från Kölnerdomen

Be måste man få göra på sitt eget språk, sägs det ofta, och som lutheran kan jag ju inte annat än att hålla med. Hjärtats samtal förs förstås enklast på det språk som ligger hjärtat närmast. Men det finns en stor fördel i att inte bara be på sitt eget språk, i alla fall inte bara på ett språk, eftersom inget språk kan rymma Gud.

Jag har alltid tyckt om att gå på gudstjänster när jag är på semester, även om de är på tyska eller italienska eller något annat språk jag inte förstår. Kyrkan katolicitet blir så tydlig när man liksom förstår ändå. Det senaste året har jag regelbundet gått i fransk/engelska mässor och idag har jag fått fira gudstjänst tillsammans med två andra grupper som firar gudstjänst i "vår" kyrka, den syrisk-ortodoxa och den ryskspråkiga (som jag inte riktigt vet vad de tillhör för samfund, men ni vet ett sånt där samfund där pastorn har Bibeln i fodral). Det var en gudstjänst som förmodligen inte är möjlig i teorin, men som är det i praktiken eftersom den inte har sin grund i gemensamma deklarationer utan i en gemensam plats i tillvaron där vi faktiskt möts och i en gemensam god vilja.

Det är häftigt att fira gudstjänst på ett språk (syrianska) som ligger väldigt nära det språk som Jesus från Nasaret talade, det är spännande att faktiskt kunna förstå ett ord här och där, att snappa upp ett ryskt gospodi eller förstå att det här arabiska ordet måste betyda välsigna för det ligger så nära det hebreiska, men det är också häftigt att inte förstå, att bara uppleva heligheten och vördnaden. Men också när jag förstår, som på engelska och (delvis) franska öppnar det delvis främmande språket nya dimensioner.
Visst är det bara orden "Det folk som vandrar i mörkret..." som får mig att känna glöggdoft och höra vinterklädesprassel, men det egna språket kan också bli belastat. Vissa ord blir överanvända och andra känns nästan pinsamma, liksom för religiösa på ett klistrigt sätt. Frälsning har en annan klang än deliverance/salvation som i sin tur har annan klang än salut eller verlossing (jo i Bryssel var det lite flamländska också). Det finns en befrielse i det icke-belastade språket och hur skulle ett språk kunna rymma allt?

Jag tycker svenskan är världens vackraste språk och det är egentligen det enda språk jag riktigt kan uttrycka mig på, så självklart talar Gud svenska, men svenska är inte Guds språk på samma sätt som Gud inte är lutheran, trots att jag är stolt över att vara det. Så kanske skulle vi alltid tala flera språk (i alla fall i församlingar som min där människorna som är där gör det) om inte annat för att påminna oss om att Jesus varken bad Vår fader eller Fader vår utan förmodligen sa ungefär Abun d´-bashmayo, precis som dagens syrianer gör. Visst får man känna lite helig avund inför det?