Döden, döden, döden

Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om det inte är jobbigt att ha så mycket begravningar. Nu tillhör jag de präster som inte har mer än ett par, tre begravningar i månaden, men bortsett från det så finns det ett svar som jag inte alltid nämner. (Det är ju lättare att svara: men vi gör ju så mycket roligt också.) Svaret är: nej, det är inte så jobbigt för på begravningar får man se så mycket kärlek. Jag tror att många kollegor delar den här erfarenheten. Det är inte alltid glädjehögtiderna som är trevliga och lätta och det är inte alltid det sorgliga som är tungt och svårt. Jag blir ofta rörd på begravningar. När små barn med mycket stort allvar lägger en teckningar med änglar på gammelmormors kista för att sedan sätta sig i mormors knä och tröstande klappa henne på kinden. När de missbrukande kompisarna kommer uppklädda och nyktra, klappar på kistan och säger "du var fan en bra polare". När den äldre mannen med darriga händer plockar upp en lapp med en egenskriven dikt ur kavajfickan, en dikt som visserligen innehåller en del grötrim men ändå är så rörande fin. När vuxna syskon plötsligt tar varandras händer på ett sätt som jag gissar att de inte gjort sen de var barn. Eller när man tror att man ska bli ensam med organisten och entreprenören och så plötsligt öppnas dörren och någon kommer. Någon som säger; hon var betydelsefull för mig. Ja, då är begravningar vackra - mitt i allt det sorgliga.

Döden är däremot inte vacker, en del begravningar är bara ångestfyllds och förskräckliga och visst kan begravningar ta fram de sämsta i människan. Många släktbråk börjar ju med ett dödsfall, men man glömmer så lätt att i dödens närhet, när mycket av den yttre värdigheten är avskalad så vågar också människor visa mycket känslor och kärlek. Därför tycker jag om begravningar. Därför har jag saknat dem, nu när jag inte haft någon på ett år.

Och människor som ställer den där frågan om det inte är tungt och jobbigt glömmer så lätt att vi präster oftast inte känner dem vi begraver (att vara på en anhörigs begravning är en HELT annan sak) och att vi faktiskt tror att döden inte är slutet. Det finns mycket som jag tvivlar på men varje gång jag står vid en kista och talar om uppståndelsen och livet så är det verkligare än något annat. I dödens närhet finns livet, så är det bara, både i bemärkelsen evigt liv och i bemärkelsen att det egna livet här och nu blir så tydligt. Världen känns ofta som efter ett regn när jag lämnar ett begravningskapell. Den doftar och glittrar och är nästan oförskämt levande. Och jag litar på att den döde är i Guds händer.

PS Exemplen jag nämnde är inte helt hämtade ur verkligheten. Jag har gjort om lite för att inte lämna ut någon, men det är sådant som i princip händer hela tiden.