Anders Behring Breivik och jag är årsbarn. Vi föds det år då det är revolution i Iran, Margaret Thatcher blir Europas första kvinnliga regeringschef och barnaga förbjuds i Sverige (i Norge dröjer det till 1986.) När vi börjar skolan är Gro Harlem Brundtland statsminister i Norge och Olof Palme har nyss blivit mördad i Sverige. Världen blir en lite farligare plats. Vi är rädda för strålning från Tjernobyl, för den mystiska nya sjukdomen Aids och någonstans där ute går en mördare lös. Ungefär vid den här tiden skickas också en annan med mig jämnårig politisk mördare från Sverige till farföräldrarna i Serbien för att gå i skolan. Mijailo Mijailovic är visserligen född i december året innan, men det skiljer bara 2 månader mellan Breivik och Mijailovic. Fast där upphör väl å andra sidan likheterna? Eller gör de de?
Sedan det framkommit att Breivik planerat att döda Brundtland och att Mijailovic mycket väl visste vem Anna Lindh var och inte dödat av en en slump verkar de plötsligt inte så väsensskilda. "-Det är sådana som mig man rekryterar som terrorister, förstår du", säger Mijailovic själv, i en intervju i Expressen. Även om Breivik drevs av ideologi och Mijailovic verkar ha varit en betydligt mer a-politisk människa som t.ex inte kände till att Anna Lindh tagit ställning för Natos bombningar av Serbien (ett enligt spekulationerna tänkbart motiv) så har de det gemensamt att de hatar politiker. Nästan alla. På Breiviks lista över förrädare finns både höger- och vänsterpolitiker. Alla är kulturmarxister. Även moderater. Och allt började gå utför på 60-talet. Mijailovic säger att han aldrig kommer att be om nåd hos tingsrätten eftersom "de dömer inte rättvis, de dömer politiskt" och att han lika gärna hade kunnat ge sig på Lars Lejonborg. Ändå blev det socialdemokrater, för dem båda. Och kvinnor.
I en för övrigt utmärkt artikel om Breiviks kvinnohat börjar Marie Simonsen med att förvåna sig över att en av Breiviks inspiratörer bloggaren "Fjordman" är född på 70-talet."Alle som traff ham på nettet før han forsvant inn i mer lukkete fora, ville sverget på at han var en mye eldre mann", skriver hon med hänvisning till hans 50-talslängtan. Jag blev inte förvånad. Jag föreställde mig hela tiden Fjordman som en person i Breiviks - och min egen ålder. För vilka är det egentligen som tittar på Mad Man, driver "hemmafrubloggar" och romantiserar 50-talet. 40-talisterna som upplevt 50-talet själva och haft sina egna mammor hemma? Nej knappast i särskilt stor utsträckning. Det är vi 70-talister som gör det. Vi som i stor utsträckning haft två föräldrar som arbetat, som uppfostrades av föräldrar och lärare som var unga på 60-talet. Vi som var dagisgenerationen, andra vågens feministers barn, den första där pojkar och flickor skulle ha lika chanser. Och vad fick vi? Surdegspappor - och Breivik och Mijailovic. Förmodligen två sidor av samma mynt. Pojkarna som klarade att flickorna också skulle vara med i leken och så småningom såg en förändrad papparoll som en möjlighet. Och pojkarna som inte klarade det och började drömma om en annan tid och ett annat land. Eller förresten, hur många av oss hade egentligen föräldrar som var 68:or och grupp 8:or? Myten om det genomröda samhället är nog också en bov i dramat. Alltså; strax före valet 1968 trodde många att det skulle bli borgerlig valseger precis som det blivit i Danmark, Finland och Frankrike och de flesta studenter, ja de ockuperade inte kårhus. Våren 68 var endast 9 % politiskt aktiva. De flesta i borgerliga partier.
Tidsandan skapar inga terrorister. De flesta 79:or har inte mördat någon alls. Men tidsandan och inte minst myten om den skapar en bild av vem som bestämmer. Och när Anders Behring Breivik gick i skolan. Ja, då var det Gro Harlem Brundtland som var statsminister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar