Att komma hem ska vara en schlager

Häromdagen blev jag glad av att höra ett högtalarutrop om förseningar i tunnelbanan. Ja, inte av förseningarna förstås, utan av att jag förstod det. Jag har ännu inte vant mig vid att inte behöva spetsa öronen och i ett franskt mummel försöka urskilja om tåget kommer om 3 minuter eller i morgon, om strejken har upphört då. Metron i Bryssel fungerade alldeles utmärkt. Det är inte det det här inlägget ska handla om utan om privilegiet att vara en av dem som är hemma i språket. Jag insåg det först när jag flyttade hem igen och plötsligt uppskattade saker som att kunna säga "kan du ta det på 300" eller att bara kunna trycka på radioknappen i mobilen och ur den strömmade Sommar i P1. Att inte vara hemma i språket gav mig ett motstånd mot att göra saker som att lämna in datorn eller gå och klippa mig. Jag visste ju inte ens vad "toppa" eller "uppklippt" hette på engelska. Än mindre på franska.

Den här veckan har jag återvänt till Flemingsberg och tänker på alla människor där som lever med det här språkliga motståndet. Och på alla språkliga gemenskaper där som påminner om den svenska i Bryssel - den som kändes som en småstad, en liten värld. Jag tänker på alla svenskar som åkte till den stora möbeljätten för att äta - är det någon som gör det här hemma, alltså inte ta en korv när man har handlat - utan åker dit för matens skull? Och på dem som handlade barnmaten på den superdyra invandrarbutiken där ett paket Bregott kostade 60 kronor för att man inte riktigt litade på den belgiska maten. Om vi svenskar håller på så i ett land som ligger två timmar hemifrån vad skulle vi då inte kunna vänta oss från människor som lämnat ett land som de kanske inte kommer kunna åka tillbaka till på överskådlig tid. Jag kan bara konstatera att i butiken i Flemingsbergs centrum så får de fortfarande leveranser från Arla. Jag åkte aldrig till IKEA eller Scanshop, men jag vet inte om det beror på att jag är så mycket mer kosmopolitisk. Kanske handlar det bara om att jag inte gillar köttbullar och att min hemmahörighet inte sitter i smaken utan i språket. Hemma är där jag förstår. Och den stora världen är där jag inte behöver ägna så mycket energi åt att känna mig hemma utan kan rikta blicken utåt. Det är det tack och lov många som kan också i det som ibland kallas periferi.