Demokrati för vissa?

Den gångna sommaren har jag tänkt mycket på Fogelstadkvinnorna. Just nu läser jag om en av dem, Elin Wägner, kvinnan som jag fått mitt namn ifrån och som var så långt före sin tid. Långt innan någon hört ordet intersektionalitet skrev hon t.ex. om hur fredsfrågan, miljöfrågan och kvinnofrågan hörde ihop. Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad kom till som ett resultat av den allmänna rösträtten. Den föddes ur en medvetenhet om att rätten att får rösta inte bara var en rättighet utan också krävde kunskap och engagemang. Medborgaren - man som kvinna - blev medborgare just genom att delta i samtalet om världen. Jag tänker på Fogelstad när jag såhär post-Utöya läser alla reflektioner om näthatet, om demokratin och om det politiskt korrekta. Jag hade hoppats att uttrycket "politiskt korrekt" skulle bli oanvändbart efter att det använts på snart sagt varje sida i ett 1500 sidor långt terrormanifest, men det är bara att läsa gårdagens Kyrkans Tidning för att inse att så inte är fallet. Jag hade också hoppats på att "dom är inte ens värda att bemötas"-hållningen skulle bli omöjlig, men också den fanns det exempel på i samma tidning. Demokrati är knepigt. Den fungerar inte av sig själv utan bygger på ett bräckligt fundament av tilltro. I samma stund som värden och åsikter som de flesta faktiskt tycker är goda blir misstänkliggjorda - inte för att de är ovettiga, utan för att man tror att andra människor inte tycker det de tycker utan bara försöker plocka politiska poäng alternativt har blivit hjärntvättade av etablissemanget, då vacklar det fundamentet. Och i samma stund som vi betvivlar våra medmänniskors förmåga att kunna höra och läsa åsikter som är helt uppåt väggarna utan att genast anamma dem, ja då ifrågasätts den tilltron. Jag har ägnat många timmar åt islam-hatande texter. Jag tror att jag klarar det utan att bli anti-muslimsk själv. Och jag måste tro att andra klarar det också. Elin Wägner och kvinnorna kring Fogelstad hade en stark tilltro till att också den mest outbildade arbeterska kunde blir en aktiv samhällsmedborgare om hon bara fick kunskap och verktyg att vara med i debatten. Jag saknar den tilltron idag. Visserligen kan också jag bli alldeles matt av att lyssna på Ring P1 och ofta undviker jag att läsa kommentarer för att jag blir så arg och ledsen och tappar tron på mänskligheten, men om jag på allvar tycker att många människor är så dumma att de inte alls borde få vara med i debatten, ja tror jag över huvud taget på demokrati då? Lösningen på näthat kan knappast vara att stänga ner kommentarsfälten utan snarare att öppna medborgarskolor. Var finns de idag? På Fogelstad så trodde man att om kvinnorna fick utbildning och fick vara delaktiga i politiken så skulle världen bli en fredligare plats. Jag har alltid haft lite svårt för den tanken - att kvinnor skulle vara av en bättre sort, men när jag läser Breiviks manifest där han skriver så mycket om hur västerlandet feminiserats och att det inte längre finns några riktiga män som vill slå tillbaka, tänker jag att de kanske hade rätt. Inte i den bemärkelsen att kvinnor i politiken per definition är några fredsivrare eller har större empatisk förmåga, men i bemärkelsen att det som (i alla fall då) sågs som kvinnliga frågor: sånt som handlade om fred, miljö och barn ses som viktiga av både kvinnor och män idag och att en man som Jens Stoltenberg kan uppfattas som en landsfader trots att han inte vill starta krig mot terrorismen utan talar om mjuka värden som demokrati, gemenskap och humanitet. Det är synd att Elin inte lever. Jag undrar så vad hon sagt idag.