Himmelsk parlamentarism?

Ibland undrar jag om det är vanligt att tro att den yttersta makten fördelas på något slags parlamentariskt vis. Alltså att det sitter X antal gudar i himlen och att den som har flest eller mest rättroende anhängare får den största biten i den gemensamma och begränsade kakan av makt. I alla fall verkar det som att många kristna tror att om man säger att det finns något värdefullt i andra religioner då utplånar man sin kristna identitet och t.om. kränker Jesus. Bara att föra dialog med andra religioner tycks göra att den där maktbiten som de kristnas Gud har är i fara.

Nej, jag tror inte att de flesta tror så, men läser man den senaste tidens debattinlägg och kommentarer om Islam och Svenska kyrkan är det lätt att få den bilden. Själv tror jag ju att det bara finns EN Gud, kanske är det därför jag inte oroas av risken att råka be till fel. Dessutom tror jag att vår kunskap om Gud alltid är ofullständig. Det betyder inte att det inte FINNS någon sanning i ontologisk mening, men att den inte är omedelbart tillgänglig eller möjlig att formulera. För mig betyder inte uppenbarelsen i Kristus: haha, alla andra hade fel utan den visar att vi bäst lär känna Gud som en levande Gud, med ett ansikte att möta. Det gör den unik.

Jag vägrar tro att skillnaden går mellan dem som "vågar säga vad de tycker" och oss som är "ängsligt korrekta". Skillnaden går, tror jag, mellan dem som uppfattar en religiös sanning som en sanning av typen "det är 48 mil mellan Stockholm och Göteborg", alltså det kan inte samtidigt vara 84, då är det någon som har fel, och oss som tänker att en religiös sanning mer liknar en beskrivning av ett konstverk eller en maträtt. Det blir ju t.ex. inte mindre sant att en maträtt är god för att någon annan beskriver den som mäktig (för att nu låna ord som också kan användas om Gud).

Det finns mycket inom Islam jag har svårt för, inte minst synen på koranen som direktuppenbarad. Det finns många sedvänjor förknippade med Islam som bör kritiseras. Men jag anser faktiskt att vi som är kristna har större skyldighet att komma med kritik mot och vilja förändra det vi tycker är fel inom vår egen religion och våra egna samfund än att kritisera andra. Och är det inte väl magstarkt att t.ex. använda synen på homosexualitet som argument mot Islam då majoriteten kristna (om än kanske inte i Sverige) faktiskt också är emot utlevd homosexualitet och Svenska kyrkan tog beslut om att välsigna samkönade relationer för hela FEM år sedan? Och ja, kvinnor har täckt sina huvuden i Sverige också, vi har haft dödsstraff och religionsfriheten är inte mer än ungefär 60 år gammal.

Men avgudar finns det förstås. Alltså sånt som vi tror på, hoppas på och sätter vår tillit till, men som inte är gudar på riktigt. Pengar t.ex. Men Allah - det är ju bara Gud på arabiska