När jag var 7 år gammal var jag på semester i Bulgarien med min familj. Min mamma hade en turkos dress med matchande byxor och tröja i nåt prassligt tyg. Förmodligen helrätt 1986. Anledningen till att jag minns just dessa kläder är, att i det fortfarande kommunistiska Bulgarien så var de hårdvaluta. En man försökte vid flera tillfällen enträget att få köpa dem. Han skulle ha dem som scenkläder till sin sjungande fru. Anledningen till att jag kommer att tänka på dem nu är att jag läser Sofi Oksanens roman Stalins kossor som bl.a. handlar om hur finsk-estniska Anna och hennes mammas reser till moderns hemland Estland under 80-talet, där släktingar och tulltjänstemän väntar sig deodoranter, jeansjackor och skinande vita gympaskor från landet i väst. Och där estniska kvinnor säljer sig för ett par strumpbyxor. Det är inte långt mellan Estland och Finland. Säkerligen var det inte lätt att leva i ett samhälle med ständig varubrist alldeles i närheten av ett överflödssamhälle. Att se vad andra hade men inte kunna köpa.
Dagens London lider knappast av någon varubrist. Den politik som skapat fattiga ytterområden i västeuropas storstäder har inte många likheter med den som gjorde Estland och Bulgarien fattigt på 80-talet . Men jag tror ändå det finns en likhet i frustrationen att leva nära överflödssamhället, men ändå inte vara en del av det. Att se vad andra har men inte kunna handla. Inte för att det saknas varor som i det gamla öst men för att det saknas pengar. "Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp" så beskrev sociologen Zygmunt Bauman Londonupploppen i en debattartikel för någon vecka sedan. Idag är vi alla först och främst konsumenter. Det är så vi skapar vår identitet och det är så vi uppfyller våra plikter som samhällsmedborgare. Om vi förr arbetade för att kunna konsumera (i alla fall det nödvändigaste) uppmanas vi idag att konsumera för att skapa arbeten. Bauman citerar Georges W Bush som efter 11/9 uppmanade människor att gå tillbaka till det normala med orden "fortsätt shoppa".
Människors begär efter saker - inte minst saker som andra har, går inte att lagstifta bort. Det har kommunisttiden visat, men fattigdom går att i alla fall att minska och fattigdom skapar materialism. Jag tror Bauman har en viktig poäng när han i gårdagen Svenska Dagbladet efterlyste andra sätt att mäta välstånd än BNP och visar på exemplet: "En av paradoxerna är ju att när vår bil går sönder eller vi själva skadas och åker till sjukhus ökar BNP, men om du går till din granne och hjälper honom i hans trädgård förändrar det inte BNP." Det behövs alternativ till BNP inte minst för att det skapar diskvalificerade konsumenter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar