En identitetssvag kyrka?

Sedan jag skrev om religionsdialog-debatten förra gången har det skrivits mycket klokt. Marika Palmdahl och Caroline Kyhlbäck har båda bra inlägg i Kyrkans Tidning, liksom Åke Bonnier på sin blogg, för att bara nämna några. Dessutom kan jag efter en helg om religionsdialog med mina medarbetare (ideella som avlönade) konstatera att mina farhågor om att det skulle låta som på KT´s webb inte besannades. Tvärtom sas det mycket tänkvärt och insiktsfullt.

Men en fråga har dröjt kvar hos mig liksom i svallvågorna av den här debatten: är Svenska kyrkan identitetssvag? Vad innebär i så fall det?

För det första tror jag inte att dialogvilja har någonting med identitetssvaghet att göra. Är det inte snarare ett tecken på att man har lite dåligt självförtroende och inte riktigt vet vem man är om man är väldigt mån om att definiera sin egen grupp och betona hur annorlunda alla andra är. I alla fall tror jag vi skulle säga det om det inte var en kyrka det gällde utan t.ex. ungdomar i en skolklass. För det andra är ju inte identitet något konstant. En person som säger "jag har exakt samma åsikter om allt som när jag var 14" uppfattar vi knappast som klok. Detsamma måste gälla för en kyrka. En oföränderlig identitet är inte heller där ett tecken på vishet utan på oförmåga att hantera sin tids frågor. Och för det tredje: är identitetssvaghet per definition något negativt? Jag tror att det oftast är det. Samtidigt undrar jag om det inte i en Luthersk kyrkas väsen liksom finns inbyggt vad som skulle kunna kallas identitetssvaghet men som jag heller skulle vilja kalla identitesomprövning. Dels för att själva centrum i vår tro är något så svårdefinierbart som en människa. (En människa som visserligen också är Gud, men det gör ju inte det hela enklare, svårdefinierbar menar jag i förhållande till t.e.x ett dokument.) Och dels för att en luthersk kyrka måste ta varje människas myndighet inför Gud på allvar och faktiskt inte har det läroämbete som så ofta efterlyses.

Det är inte nödvändigtvis identitetssvagt att hävda att man inte har hela sanningen och att det finns olika sätt att se på en fråga. Det är bara en annan sorts identitet än den som efterfrågas. På en punkt håller jag dock med många av debattörerna; om vi tappar Kristus som centrum är vi illa ute. Och det händer ibland i Svenska kyrkan. Men, menar jag, inte så ofta för att vi säger att vi kan lära oss något av människor med annan tro och och blir arga på orättvisor i samhället, just det sa och blev ju faktiskt Jesus också, utan när vi blir en allmän trevlighetsinrättning. När målet blir att "folk ska komma till kyrkan" utan att man frågar sig varför och till vad, utan bara blir nöjd med att de fikar, trivs (och betalar). En kyrka som inte strävar efter att göra det Jesus gjorde - upprätta människor, ryta åt makten, vända upp och ner på världen och visa på en barmhärtig Gud har tappat sitt fokus. Även om man skulle säga ordet Jesus i varje mening.