Mina generationskamrater och jag

Anders Behring Breivik och jag är årsbarn. Vi föds det år då det är revolution i Iran, Margaret Thatcher blir Europas första kvinnliga regeringschef och barnaga förbjuds i Sverige (i Norge dröjer det till 1986.) När vi börjar skolan är Gro Harlem Brundtland statsminister i Norge och Olof Palme har nyss blivit mördad i Sverige. Världen blir en lite farligare plats. Vi är rädda för strålning från Tjernobyl, för den mystiska nya sjukdomen Aids och någonstans där ute går en mördare lös. Ungefär vid den här tiden skickas också en annan med mig jämnårig politisk mördare från Sverige till farföräldrarna i Serbien för att gå i skolan. Mijailo Mijailovic är visserligen född i december året innan, men det skiljer bara 2 månader mellan Breivik och Mijailovic. Fast där upphör väl å andra sidan likheterna? Eller gör de de?

Sedan det framkommit att Breivik planerat att döda Brundtland och att Mijailovic mycket väl visste vem Anna Lindh var och inte dödat av en en slump verkar de plötsligt inte så väsensskilda. "-Det är sådana som mig man rekryterar som terrorister, förstår du", säger Mijailovic själv, i en intervju i Expressen. Även om Breivik drevs av ideologi och Mijailovic verkar ha varit en betydligt mer a-politisk människa som t.ex inte kände till att Anna Lindh tagit ställning för Natos bombningar av Serbien (ett enligt spekulationerna tänkbart motiv) så har de det gemensamt att de hatar politiker. Nästan alla. På Breiviks lista över förrädare finns både höger- och vänsterpolitiker. Alla är kulturmarxister. Även moderater. Och allt började gå utför på 60-talet. Mijailovic säger att han aldrig kommer att be om nåd hos tingsrätten eftersom "de dömer inte rättvis, de dömer politiskt" och att han lika gärna hade kunnat ge sig på Lars Lejonborg. Ändå blev det socialdemokrater, för dem båda. Och kvinnor.

I en för övrigt utmärkt artikel om Breiviks kvinnohat börjar Marie Simonsen med att förvåna sig över att en av Breiviks inspiratörer bloggaren "Fjordman" är född på 70-talet."Alle som traff ham på nettet før han forsvant inn i mer lukkete fora, ville sverget på at han var en mye eldre mann", skriver hon med hänvisning till hans 50-talslängtan. Jag blev inte förvånad. Jag föreställde mig hela tiden Fjordman som en person i Breiviks - och min egen ålder. För vilka är det egentligen som tittar på Mad Man, driver "hemmafrubloggar" och romantiserar 50-talet. 40-talisterna som upplevt 50-talet själva och haft sina egna mammor hemma? Nej knappast i särskilt stor utsträckning. Det är vi 70-talister som gör det. Vi som i stor utsträckning haft två föräldrar som arbetat, som uppfostrades av föräldrar och lärare som var unga på 60-talet. Vi som var dagisgenerationen, andra vågens feministers barn, den första där pojkar och flickor skulle ha lika chanser. Och vad fick vi? Surdegspappor - och Breivik och Mijailovic. Förmodligen två sidor av samma mynt. Pojkarna som klarade att flickorna också skulle vara med i leken och så småningom såg en förändrad papparoll som en möjlighet. Och pojkarna som inte klarade det och började drömma om en annan tid och ett annat land. Eller förresten, hur många av oss hade egentligen föräldrar som var 68:or och grupp 8:or? Myten om det genomröda samhället är nog också en bov i dramat. Alltså; strax före valet 1968 trodde många att det skulle bli borgerlig valseger precis som det blivit i Danmark, Finland och Frankrike och de flesta studenter, ja de ockuperade inte kårhus. Våren 68 var endast 9 % politiskt aktiva. De flesta i borgerliga partier.

Tidsandan skapar inga terrorister. De flesta 79:or har inte mördat någon alls. Men tidsandan och inte minst myten om den skapar en bild av vem som bestämmer. Och när Anders Behring Breivik gick i skolan. Ja, då var det Gro Harlem Brundtland som var statsminister.

En fråga om tre chipspåsar, eller?

Jag älskar kollektivtrafik. Nej, inte alla förseningar och allt strul som uppkommer så fort det är för kallt, för varmt, för mycket snö eller för hala löv. Och nej, jag skulle nog inte säga att jag älskar SL, men kollektivtrafiken som tanke. Friheten att kunna ta sig vart som helst i hela länet bara man har ett plastkort som i alla fall fram tills nu kostat 690 kronor. Friheten att kunna ägna tiden på väg till och från jobbet åt att läsa en bok, lyssna på radio, facebooka lite, men framför allt tanken att det här med transporter är en gemensam angelägenhet. Och att man kan se en man i kritstecksrandigt, en tjej med rosa dreads, en sexåring som sparkar lite för mycket med benen och hans mamma med hijab dela på ett fyrapersoners-säte. Nu ska priserna på SL höjas. SvD berättar idag att man räknar med att det kommer minska det kollektiva resandet med ca 2,5%. Finanslandstingrådet Torbjörn Rosdahl tror dock inte att det höjda priset kommer att skrämma bort resenärer och få fler att ta bilen eftersom alla (jo han säger alla) fått en trettonde månadslön. Men har verkligen alla fått det? Och finns det inte en viss korrelation mellan att få jobbeskatteavdrag (dvs inte vara student, pensionär, arbetslös etc) och att kunna välja att ta bilen istället, dvs att inte vara så beroende av kollektivtrafik?

Höjda priser leder till mer bilåkande som är dåligt för miljön, det är sant och ett viktigt argument, men jag tänkte koncentrera mig på ett annat argument nämligen att kollektivtrafik är bra för den samhälleliga miljön. Dels för att det finns få platser där så olika människor möts som på tunnelbanan och dels för att valet inte alltid står mellan pendeltåg och egen bil. Det kan lika gärna vara ett val mellan att resa och att inte resa. Det finns faktiskt gott om människor i förorter som Flemingsberg som sällan lämnar dem.

Jag minns inte var eller när jag hörde om kollektivtrafikhypotesen så jag kan tyvärr inte länka till dess upphovsperson. Men den går i korta drag ut på att att det inte är en tillfällighet att de som är mest positiva till etnisk mångfald dvs unga, högskoleutbildade kvinnor i storstäder också är de som åker mest kollektivt, och att de som är mest negativa dvs äldre män i mindre orter och på landsbygden är de som åker mest i egen bil. (För själva värderingsbiten kolla t.ex. Mångfaldsbarometen.) Nu är det naturligtvis inte så enkelt att våra färdsätt ensamt styr våra värderingar. Det finns alltid fler förklaringar. Men nog är det svårare att tycka tjejer med hijab är konstigt om man är regelbunden sl-resenär? Då hör man ju dessutom att de också diskuterar filmen Bridesmaids som vilket tjejgäng som helst.

Jag tycker egentligen att SL-kortet kan vara värt 100 kronor mer. Jag äter inte så mycket chips och framförallt har jag ett jobb, så jag har råd med det. Men en välutbyggd och billig kollektivtrafik är en samhällelig investering eftersom den får oss att se mer. Inte hade jag hamnat mitt i en nordafrikansk marknad i det ökända området Comte de Flandre i Bryssel t.ex. om jag kört bil. Det är sånt som händer när man glömmer att gå av tunnelbanan.

Himmelsk parlamentarism?

Ibland undrar jag om det är vanligt att tro att den yttersta makten fördelas på något slags parlamentariskt vis. Alltså att det sitter X antal gudar i himlen och att den som har flest eller mest rättroende anhängare får den största biten i den gemensamma och begränsade kakan av makt. I alla fall verkar det som att många kristna tror att om man säger att det finns något värdefullt i andra religioner då utplånar man sin kristna identitet och t.om. kränker Jesus. Bara att föra dialog med andra religioner tycks göra att den där maktbiten som de kristnas Gud har är i fara.

Nej, jag tror inte att de flesta tror så, men läser man den senaste tidens debattinlägg och kommentarer om Islam och Svenska kyrkan är det lätt att få den bilden. Själv tror jag ju att det bara finns EN Gud, kanske är det därför jag inte oroas av risken att råka be till fel. Dessutom tror jag att vår kunskap om Gud alltid är ofullständig. Det betyder inte att det inte FINNS någon sanning i ontologisk mening, men att den inte är omedelbart tillgänglig eller möjlig att formulera. För mig betyder inte uppenbarelsen i Kristus: haha, alla andra hade fel utan den visar att vi bäst lär känna Gud som en levande Gud, med ett ansikte att möta. Det gör den unik.

Jag vägrar tro att skillnaden går mellan dem som "vågar säga vad de tycker" och oss som är "ängsligt korrekta". Skillnaden går, tror jag, mellan dem som uppfattar en religiös sanning som en sanning av typen "det är 48 mil mellan Stockholm och Göteborg", alltså det kan inte samtidigt vara 84, då är det någon som har fel, och oss som tänker att en religiös sanning mer liknar en beskrivning av ett konstverk eller en maträtt. Det blir ju t.ex. inte mindre sant att en maträtt är god för att någon annan beskriver den som mäktig (för att nu låna ord som också kan användas om Gud).

Det finns mycket inom Islam jag har svårt för, inte minst synen på koranen som direktuppenbarad. Det finns många sedvänjor förknippade med Islam som bör kritiseras. Men jag anser faktiskt att vi som är kristna har större skyldighet att komma med kritik mot och vilja förändra det vi tycker är fel inom vår egen religion och våra egna samfund än att kritisera andra. Och är det inte väl magstarkt att t.ex. använda synen på homosexualitet som argument mot Islam då majoriteten kristna (om än kanske inte i Sverige) faktiskt också är emot utlevd homosexualitet och Svenska kyrkan tog beslut om att välsigna samkönade relationer för hela FEM år sedan? Och ja, kvinnor har täckt sina huvuden i Sverige också, vi har haft dödsstraff och religionsfriheten är inte mer än ungefär 60 år gammal.

Men avgudar finns det förstås. Alltså sånt som vi tror på, hoppas på och sätter vår tillit till, men som inte är gudar på riktigt. Pengar t.ex. Men Allah - det är ju bara Gud på arabiska

Inte till salu

Varför ska anorektiker få vård, de väljer väl själva att inte äta? Varför läggs det ner energi på att hjälpa unga missbrukare, det är väl ingen som har tvingat dem att missbruka, det är väl ett eget val? Och hur kan det komma sig att vuxenvärlden ser det som ett problem när unga tjejer skär sig, de säger ju att ångesten lättar när det gör det? Nej, så resonerar förmodligen inte många. Begreppet frivillighet är helt enkelt inte så centralt när det gäller människor som skadar sig själva med mat, rakblad eller droger. Men när det kommer till prostitution, till ungdomar som skadar sig själva med sex, då är det helt andra tongångar. Då är det plötsligt väldigt viktigt att säga att det här är frivilligt. Annars gör man ju den prostituerade till ett offer. T.om. en 14-årig flicka som sålts i en kopplerihärva beskrevs i hovrättsdomen som frivilligt prostituerad. Och kvällstidningarna fortsätter att publicera artiklar om, kanske inte 14-åringar men väl 20-åriga studenter som säljer sex som ett roligt extraknäck.

Den senaste tiden har dock sexsäljande som självskadebeteende börjat uppmärksammas, mycket tack vare Caroline Engvall som bl.a. skrivit boken Skamfläck. I kväll ordnade hon en stor manifestation i Kungsträdgården med temat "Våra unga är inte till salu." Jag stannade till en stund efter jobbet och lyssnade bl.a. på den otroligt engagerade åklagaren Ulrika Rogland. Det är tur att det finns så engagerade människor som Engvall och Rogland. Snart kanske det är lika främmande att tala om frivilligt sexsäljande bland tonåringar som att tala om frivillig anorexi. För inte sällan är det ju samma ungdomar som skadar sig själva med svält, med sprit, med rakblad och med sex.

Den diskvalificerade konsumenten

När jag var 7 år gammal var jag på semester i Bulgarien med min familj. Min mamma hade en turkos dress med matchande byxor och tröja i nåt prassligt tyg. Förmodligen helrätt 1986. Anledningen till att jag minns just dessa kläder är, att i det fortfarande kommunistiska Bulgarien så var de hårdvaluta. En man försökte vid flera tillfällen enträget att få köpa dem. Han skulle ha dem som scenkläder till sin sjungande fru. Anledningen till att jag kommer att tänka på dem nu är att jag läser Sofi Oksanens roman Stalins kossor som bl.a. handlar om hur finsk-estniska Anna och hennes mammas reser till moderns hemland Estland under 80-talet, där släktingar och tulltjänstemän väntar sig deodoranter, jeansjackor och skinande vita gympaskor från landet i väst. Och där estniska kvinnor säljer sig för ett par strumpbyxor. Det är inte långt mellan Estland och Finland. Säkerligen var det inte lätt att leva i ett samhälle med ständig varubrist alldeles i närheten av ett överflödssamhälle. Att se vad andra hade men inte kunna köpa.

Dagens London lider knappast av någon varubrist. Den politik som skapat fattiga ytterområden i västeuropas storstäder har inte många likheter med den som gjorde Estland och Bulgarien fattigt på 80-talet . Men jag tror ändå det finns en likhet i frustrationen att leva nära överflödssamhället, men ändå inte vara en del av det. Att se vad andra har men inte kunna handla. Inte för att det saknas varor som i det gamla öst men för att det saknas pengar. "Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp" så beskrev sociologen Zygmunt Bauman Londonupploppen i en debattartikel för någon vecka sedan. Idag är vi alla först och främst konsumenter. Det är så vi skapar vår identitet och det är så vi uppfyller våra plikter som samhällsmedborgare. Om vi förr arbetade för att kunna konsumera (i alla fall det nödvändigaste) uppmanas vi idag att konsumera för att skapa arbeten. Bauman citerar Georges W Bush som efter 11/9 uppmanade människor att gå tillbaka till det normala med orden "fortsätt shoppa".

Människors begär efter saker - inte minst saker som andra har, går inte att lagstifta bort. Det har kommunisttiden visat, men fattigdom går att i alla fall att minska och fattigdom skapar materialism. Jag tror Bauman har en viktig poäng när han i gårdagen Svenska Dagbladet efterlyste andra sätt att mäta välstånd än BNP och visar på exemplet: "En av paradoxerna är ju att när vår bil går sönder eller vi själva skadas och åker till sjukhus ökar BNP, men om du går till din granne och hjälper honom i hans trädgård förändrar det inte BNP." Det behövs alternativ till BNP inte minst för att det skapar diskvalificerade konsumenter.

Att komma hem ska vara en schlager

Häromdagen blev jag glad av att höra ett högtalarutrop om förseningar i tunnelbanan. Ja, inte av förseningarna förstås, utan av att jag förstod det. Jag har ännu inte vant mig vid att inte behöva spetsa öronen och i ett franskt mummel försöka urskilja om tåget kommer om 3 minuter eller i morgon, om strejken har upphört då. Metron i Bryssel fungerade alldeles utmärkt. Det är inte det det här inlägget ska handla om utan om privilegiet att vara en av dem som är hemma i språket. Jag insåg det först när jag flyttade hem igen och plötsligt uppskattade saker som att kunna säga "kan du ta det på 300" eller att bara kunna trycka på radioknappen i mobilen och ur den strömmade Sommar i P1. Att inte vara hemma i språket gav mig ett motstånd mot att göra saker som att lämna in datorn eller gå och klippa mig. Jag visste ju inte ens vad "toppa" eller "uppklippt" hette på engelska. Än mindre på franska.

Den här veckan har jag återvänt till Flemingsberg och tänker på alla människor där som lever med det här språkliga motståndet. Och på alla språkliga gemenskaper där som påminner om den svenska i Bryssel - den som kändes som en småstad, en liten värld. Jag tänker på alla svenskar som åkte till den stora möbeljätten för att äta - är det någon som gör det här hemma, alltså inte ta en korv när man har handlat - utan åker dit för matens skull? Och på dem som handlade barnmaten på den superdyra invandrarbutiken där ett paket Bregott kostade 60 kronor för att man inte riktigt litade på den belgiska maten. Om vi svenskar håller på så i ett land som ligger två timmar hemifrån vad skulle vi då inte kunna vänta oss från människor som lämnat ett land som de kanske inte kommer kunna åka tillbaka till på överskådlig tid. Jag kan bara konstatera att i butiken i Flemingsbergs centrum så får de fortfarande leveranser från Arla. Jag åkte aldrig till IKEA eller Scanshop, men jag vet inte om det beror på att jag är så mycket mer kosmopolitisk. Kanske handlar det bara om att jag inte gillar köttbullar och att min hemmahörighet inte sitter i smaken utan i språket. Hemma är där jag förstår. Och den stora världen är där jag inte behöver ägna så mycket energi åt att känna mig hemma utan kan rikta blicken utåt. Det är det tack och lov många som kan också i det som ibland kallas periferi.

Demokrati för vissa?

Den gångna sommaren har jag tänkt mycket på Fogelstadkvinnorna. Just nu läser jag om en av dem, Elin Wägner, kvinnan som jag fått mitt namn ifrån och som var så långt före sin tid. Långt innan någon hört ordet intersektionalitet skrev hon t.ex. om hur fredsfrågan, miljöfrågan och kvinnofrågan hörde ihop. Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad kom till som ett resultat av den allmänna rösträtten. Den föddes ur en medvetenhet om att rätten att får rösta inte bara var en rättighet utan också krävde kunskap och engagemang. Medborgaren - man som kvinna - blev medborgare just genom att delta i samtalet om världen. Jag tänker på Fogelstad när jag såhär post-Utöya läser alla reflektioner om näthatet, om demokratin och om det politiskt korrekta. Jag hade hoppats att uttrycket "politiskt korrekt" skulle bli oanvändbart efter att det använts på snart sagt varje sida i ett 1500 sidor långt terrormanifest, men det är bara att läsa gårdagens Kyrkans Tidning för att inse att så inte är fallet. Jag hade också hoppats på att "dom är inte ens värda att bemötas"-hållningen skulle bli omöjlig, men också den fanns det exempel på i samma tidning. Demokrati är knepigt. Den fungerar inte av sig själv utan bygger på ett bräckligt fundament av tilltro. I samma stund som värden och åsikter som de flesta faktiskt tycker är goda blir misstänkliggjorda - inte för att de är ovettiga, utan för att man tror att andra människor inte tycker det de tycker utan bara försöker plocka politiska poäng alternativt har blivit hjärntvättade av etablissemanget, då vacklar det fundamentet. Och i samma stund som vi betvivlar våra medmänniskors förmåga att kunna höra och läsa åsikter som är helt uppåt väggarna utan att genast anamma dem, ja då ifrågasätts den tilltron. Jag har ägnat många timmar åt islam-hatande texter. Jag tror att jag klarar det utan att bli anti-muslimsk själv. Och jag måste tro att andra klarar det också. Elin Wägner och kvinnorna kring Fogelstad hade en stark tilltro till att också den mest outbildade arbeterska kunde blir en aktiv samhällsmedborgare om hon bara fick kunskap och verktyg att vara med i debatten. Jag saknar den tilltron idag. Visserligen kan också jag bli alldeles matt av att lyssna på Ring P1 och ofta undviker jag att läsa kommentarer för att jag blir så arg och ledsen och tappar tron på mänskligheten, men om jag på allvar tycker att många människor är så dumma att de inte alls borde få vara med i debatten, ja tror jag över huvud taget på demokrati då? Lösningen på näthat kan knappast vara att stänga ner kommentarsfälten utan snarare att öppna medborgarskolor. Var finns de idag? På Fogelstad så trodde man att om kvinnorna fick utbildning och fick vara delaktiga i politiken så skulle världen bli en fredligare plats. Jag har alltid haft lite svårt för den tanken - att kvinnor skulle vara av en bättre sort, men när jag läser Breiviks manifest där han skriver så mycket om hur västerlandet feminiserats och att det inte längre finns några riktiga män som vill slå tillbaka, tänker jag att de kanske hade rätt. Inte i den bemärkelsen att kvinnor i politiken per definition är några fredsivrare eller har större empatisk förmåga, men i bemärkelsen att det som (i alla fall då) sågs som kvinnliga frågor: sånt som handlade om fred, miljö och barn ses som viktiga av både kvinnor och män idag och att en man som Jens Stoltenberg kan uppfattas som en landsfader trots att han inte vill starta krig mot terrorismen utan talar om mjuka värden som demokrati, gemenskap och humanitet. Det är synd att Elin inte lever. Jag undrar så vad hon sagt idag.

Äntligen här!

Lagom till att rönnbären blir röda infinner sig ofta en känsla av nystart. Den här veckan har jag återvänt till ett ny-gammalt jobb efter en lång semester. Jag har blivit ett år äldre och nu startar jag äntligen den blogg jag länge funderat på. Jag hoppas kunna skriva om allt det som intresserar mig, teologi, samhällsfrågor, litteratur, feminism och om att flytta från Bryssels EU-kvarter till stockholmsk förort.