Vad menas med religion och religionsfrihet? Ja, ja vet, det är jättestora frågor, men jag kan inte låta bli att fundera på det när jag läser t.ex. Margó Ingvardsson som i dagens DN vill "fridlysa barn upp till tolv år från religiös utövning i såväl samfund som friskolor". Artikeln är föranledd av Boråsfallet där en tolvårig flicka bivit utsatt för andeutdrivning. Jag tycker förstås inte heller man ska utföra exorcism på barn. (Varför kan ni läsa här). Och handlar det om misshandel ska det förstås utredas av polis och socialtjänst, vilket också verkar ha skett i detta fall.
Men steget från andeutdrivning och barnmisshandel till att vilja fridlysa barn från all form av religionsutövning, är inte det väldigt långt, särskilt som Ingvardsson också citerar Regeringsformen som fastslår att ”religionsfrihet är frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”?
Jag undrar om inte det här har med synen på vad religion är att göra. För visst är det så att religion i Sverige ofta definieras som en uppsättning försanthållanden och åsikter? Med denna definition är det ju fullt möjligt och logiskt att hävda både att man är för religionsfrihet och att religion är en privatsak. Om att vara religiös är att anse något kan man ju hålla det för sig själv. Problemet är bara att väldigt många människor som bekänner sig till en religion inte definierar religion på det viset. Att vara jude eller hindu eller för den delen kristen är inte bara - eller ens primärt att hålla något för sant, det kan lika gärna definieras som något man föds till (många kallar sig ju t.ex. sekulära judar) eller något man praktiserar genom att delta i riter, välja bort viss mat, fira högtider osv. Detta är en blindhet som jag tycker genomsyrar stora delar av den svenska samhällsdebatten och som gör diskussionen om religionsfrihet svår eftersom de som vill inskränka religionsutövningsrätten ofta har en annan definition av religion än de som bekänner sig till den. Dessutom undrar jag vad Ingvardsson tycker om "vanliga" barndop t.ex. eller "Gud som haver" vid sängkanten. Det måste ju betraktas som religionsutövning, eller? Även västerländsk protestantisk kristendom innehåller förstås riter och handlingar t.ex. betraktar de flesta kristna en döpt person som kristen även om det handlar om ett barn som inte uttryckt några trossatser, men den protestantiska kristendomen med sina relativa "osynlighet" vad gäller regler för mat och klädsel är inte som religioner är mest, den är snarare ett undantag. Religion handlar om handling. För många. På många håll i världen.
Och faktum är att synen på religion som val och åsikt, vilket alltså kan rättfärdiga tanken att man kan inskränka rätten till religionsutövning utan att inskränka rätten till religionsfrihet är en mycket protestantisk sekulär tanke. Liksom den syn på religion som framkommer i skolverkets direktiv om skolavslutningar där all form av talad förkunnelse är laddad men där rummets, bildernas och musikens förkunnelse inte nämns alls. Bara en luthersk sekulär person skulle uppleva att tändande av adventsljusstake i ett kyrkorum med dopfunt och altare och krucifix var mindre problematiskt än en välsignelse. Också religionskritiken stammar ur sitt religiösa sammanhang men ännu har jag inte hört någon svensk kalla sig sekulär protestant eller kristen ateist. Där kanske de har ett och annat att lära av sina muslimska och judiska sekulära vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar