Korsets stötesten

I somras skrev jag en artikel om Jesus och offerkoftan. Jag konstaterade att ordet offer genomgått en betydelseförändring från "person som drabbats av något" till "ett icke önskvärt karaktärsdrag som tyder på svaghet" och undrade bland annat: På mer virtuella och vuxna skolgårdar skriker man kanske inte ”jävla offer” men uppmanar desto oftare den som påtalar orättvisor att ”ta av sig offerkoftan”. Vad betyder det här för teologin? Kan vi tala om försoningsoffer? Eller hör många ”han måste ha varit en svag och patetisk människa” när vi sjunger: mig att förlossa offrar han sig då han på korset dör ock för mig? 


Nu har Lena Andersson, som jag ofta uppskattar på grund av sin rakryggade konsekvens, tagit sig an Jesus och offerrollen på självaste påskafton. Men där jag ser korset som en stötesten för många i dagens samhällsklimat, eftersom få vill följa ett offer, ser Lena Andersson det som eftersträvansvärt eftersom förtryck ger privilegier. Alla vill hänga på korset, utropar hon. Jag tror bara det är en i grunden privilegierad människa som kan uttrycka sig så (och till den gruppen räknar jag naturligtvis mig själv också). Fråga Iraks eller Egyptens förföljda minoritet om de tycker att "omvärlden hjälper till att bygga den kristna framgångssagan genom att förfölja de kristna"? Däremot har Lena Andersson rätt i att "vanliga" kristna i Sverige inte ska ner i några katakomber och beskriva oss själva som utsatta - för det är vi inte, men världen är större än Sverige.
Denna brist på förmåga att se de större sammanhangen tycker jag mig också ana när Andersson slår fast att att vara svart nog ska räknas som ett större underläge i hierarkin än att vara homosexuell. Förutom att jag tycker det är kontraproduktivt att fastställa förtryckshierarkier undrar jag var Andersson menar att det är på detta sätt? I Stockholm? Det kan kanske stämma. Men homosexualitet är ju belagt med dödsstraff i flera av världens länder. Är det bättre att vara homosexuell än svart i Iran t.ex.? Eller för den delen på Jamaica som artisten i fråga kommer ifrån?


Vill verkligen alla hänga på korset? Är det chict att vara offer? Ger det fördömandeprivilieger?  Lena Andersson ger en mycket märklig bild av vad som händer vid korsfästelsen när hon påstår att "Från korset kan man rikta anklagelser som inte kan besvaras och inte åtgärdas. Ingen kan anklaga som Jesus". Det evangelierna beskriver är ju hur Jesus ber Gud att förlåta sina bödlar eftersom de inte vet vad de gör och säger till rövaren som hänger vid hans sida att "redan idag skall du vara med mig i paradiset." Vari ligger anklagelserna? Och är det svaga och utsatta grupper som styr samhällsdebatten med sin offerrätt att fördöma idag? Visst kan man läsa en och annan artikel om utförsäkrade människor men vilka fördömer de? Systemet möjligtvis. Och visst händer det att vård till papperslösa diskuteras men det är ju knappast de papperslösa själva som dominerar DN Debatt med sina anklagelser. Har du ens sett en ensamstående mamma med ekonomiska problem som i offentligheten kräver och fördömer? Nej, sådana läxas ju upp i lyxfällan. Så vilka grupper är det Lena Andersson syftar på? Handlar följande stycken om gruppen svenska judar: "Att ha haft förtrycket är att ha det alltid. I en tid inställd på kollektiv botgöring kan man ha frihetens och förtryckets fördelar samtidigt. Med underläget följer förmåner av utpressningskaraktär, därför söker även styrkan svagheten."? I så fall är det lågt. Eller syftar det möjligtvis på kvinnorörelsen? I så fall är det märkligt kollektivistiskt och oliberalt att bunta ihop hundratusetals kvinnor med Valerie Solanas (just där håller jag med Lena Andersson- det är inte mer ok att uppmana till våld på starka grupper- det är aldrig ok).


Nej, var har vi de verkliga offerkoftorna, de som anklagar alla andra och kräver bidrag när det går dåligt (eftersom det ligger utanför deras kontroll) och bonusar när det går bra (eftersom det är deras förtjänst)? Då får vi nog rikta blicken åt ett annat håll. För är det inte snarare så att den som har makten att definiera vad som är ett problem eller inte också har makten att fördöma och anklaga. Och ingen kan anklaga som den som tror sig aldrig riskera något kors för egen del. Så länge vi lever i ett samhälle som hyllar den starka, individualistiska och kompetenta människan kommer kristendomen i allmänhet och korset i synnerhet vara en stötesten, inte för att Jesus hyllar svaghet - det gör han knappast, men för att han solidariserar sig med den.


Och slutligen, kärnan i kristendomen är inte att Jesus dog på korset. Dö kan ju trots allt vem som helst göra. Korset var tvärt om en extremt besvärande omständighet för de första kristna - ingen vill ju vara efterföljare till en simpel bandit. Kärnan är att Jesus har uppstått och besegrat döden, det är det unika och det handlar rätt mycket om makt och styrka! Och det är det som är de glada i Glad Påsk!