Prinsessor och jämlikhet

Jag läser Fanny Ambjörnssons bok om Rosa och funderar på prinsessfaser, ni vet den där fasen i förskoleåldern då alla flickor bara älskar det rosa och glittriga och prinsessiga. Även bland föräldrar som inte själva är så förtjusta i prinsessestetiken beskrivs fasen ofta som oundviklig, naturlig, nästan som ett steg i den biologiska utvecklingen. I så fall måste det ha skett en kollektiv genmutation någon gång under första halvan av 1900-talet. För längre sen än så är det faktiskt inte som rosa betraktades som en pojkfärg och ljusblått som en flickfärg. Rött stod ju för makt, virilitet, blod och kamp medan blått var Jungfru Marias färg, en lugnare och mer rogivande färg.

Fast vi behöver inte ens gå så långt tillbaka i tiden för att se en skillnad, det räcker att gå till det tidiga 80-talet, när jag var barn. Jag hade nämligen ingen prinsessfas. Jag hade (åtminstone enligt fotoalbumet) mest kläder som var blå, lila och röda, mest blå. Och jag tror inte jag var helt unik i det. Snickarbyxor och pösiga jeans på småtjejer minns jag som helt normalt. Men så var jag ju också barn när den här annonsen, som delats så mycket på Facebook publicerades:





Andra leksaksannonser som figurerat mycket på nätet den senaste tiden är dessa. Bland alla förtjusta utrop, har jag flera gånger sett frågan: kan det vara på riktigt, eller är det photoshopat? Jag måste erkänna att jag reagerade så själv. Men hur kan det komma sig att det anses konstigt/coolt att en liten tjej kör trampbil när det är fullständigt normalt att mammor kör bil till jobbet. Hur kan det vara konstigt/för bra för att vara sant att en liten kille leker med en leksaksspis när tidningar och tv-program är fulla med män som lagar mat? Varför är könsrollerna mer begränsade för barn än för vuxna och det under en tid då föräldragenerationen har växt upp med legoestetiken ovan?

I vems intresse ligger prinsessfasen? Min första reaktion är att det är ett synligt tecken på en backlash, att dagens barn är betydligt mer ofria än vad vi som är i 30-årsåldern idag var. Men Fanny Ambjörnsson väcker sedan en annan tanke hos mig; kan det vara så att möjligheten till könsbestämning via kläder och färger blir viktigare när mäns och kvinnors livsvärdar allt mer sammanfaller? I ett samhälle där det finns ett officiellt ställningstagande för att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter är det inte längre helt ok att tala om att män och kvinnor har olika skyldigheter, egenskaper eller intelligens, men uppfattningen att det är (stor) skillnad på män och kvinnor, pojkar och flickor lever kvar. Det område som då finns kvar, där det är legitimt att vilja särskilja är kroppen och utseendet. En spännande tanke som inte är lika nedslående. Och som förklarar varför färger blir extra viktiga på barn. De har ju inte kroppar som skiljer sig från varandras när kläderna är på. Det har inte alltid vuxna heller för den delen. Den som tvivlar kan gärna titta på dansarna i Operan Julius Caeser. När alla kroppar är vältränade, hårfria, sminkade och klädda i samma typ av (under)kläder går det inte självklart att se vem som är man och vem som är kvinna. Men så gör vi ju inte till vardags. Genom oreflekterade och små handlingar som att träna vissa typer av muskler, plocka ögonbryn, ha vidare jeans eller strumpbyxor som håller in midjan modellerar vi det vi ofta tänker är naturligt istället. Och när jag tänker på med vilken självklarhet jag alltid handlar på damavdelningen är det inte särskilt svårt att tänka sig hur t.ex. yrkesval två generationer tillbaka kunde ske inom samma typ av självklarhets- och naturlighetsram.

Så vad betyder prinsessfasens förgivettagande idag? Är det ett försök att stoppa en jämlikhet som anses gått för långt eller är det ett tecken på att vi i alla fall kommit så långt att kroppen är det enda område som finns kvar där särskiljandet kan praktiseras utan kritik? Svaret får vi nog först om 20 år då 10-talisterna blivit vuxna.