Man för en dag

-Vad skulle du göra om du var man för en dag, frågade informatören på jobbet i morse.
Jag fick tänka efter länge. Skulle jag göra något annorlunda? Om jag bara var jag med en y-kromosom skulle jag väl förmodligen läsa morgontidningen,  ta på mig jeans, gå till jobbet, handla mat på vägen hem och sätta mig en stund framför datorn på kvällen som vanligt. Möjligtvis hade jag sovit en halvtimme längre i morse eftersom jag med största sannolikhet inte hade sminkat mig och dessutom haft lite kortare hår som inte tagit så lång tid att tvätta. Eller hade jag det? Jag kanske hade varit lika utseendeupptagen då? Vi enades om att det nog ändå var ett tecken på ett ganska jämställt samhälle att första tanken var att det inte skulle vara så annorlunda.

Men sen började jag fundera på om det fanns något jag skulle vilja uppleva som man. Jag började tänka på hur jag som kvinna begränsar mig t.ex. i hur jag reser. Jag tycker om att resa på egen hand. Men jag är väldigt försiktig med var jag bor och var jag rör mig, så det första jag skulle göra som man vore nog att ge mig i väg till någon plats, något land som jag inte skulle våga åka till på egen hand i dag och se om jag skulle uppleva en annan känsla av frihet i det offentliga rummet. Jag skulle vilja känna (den inbland skenbara) känslan av att inte behöva fundera över vad klockan är och huruvida det är lämpligt att sätta sig ensam i den här baren. Jag skriver skenbar känsla  för män är ju de facto mer våldsdrabbade än kvinnor, kanske är det egentligen farligare för en man att resa ensam, kanske har jag förutfattade meningar om t.ex. mellanöstern eller nordafrika. Men jag är nyfiken på hur det skulle vara att leva utan de begränsningar som vi kvinnor (av förnuft eller rädsla) ofta sätter upp för oss själva.

Den andra jag skulle vilja uppleva är hur det vore att vara man men samtidigt ha samma jämlikhetsvärderingar som jag har nu. Ibland känns det ju som att män oerhört lätt kan bli uppskattad som bra killar när de säger ungefär samma saker som gör kvinnor till jobbiga, rabiata feminister. Samtidigt är det kanske bara i vissa kretsar det är så. I andra miljöer kanske man snarare är en svikare. Skulle jag vara feminist om jag var man? Jag hoppas ju det, men hur skulle det vara?

Ja, det var två saker som jag skulle vilja uppleva, men så tänker jag också att skillnaden kanske skulle vara större åt andra hållet. Vi kvinnor och flickor tillåts ju idag i högre utsträckning att röra oss på männens arenor än vad män och pojkar tillåts att röra sig på kvinnornas, vilket naturligtvis är ett symptom på vad som är högt värderat. Sålunda ägnar jag mig inte åt någon cross-dressing när jag tar på mig jeans medan en man som tar på sig kjol gör det. Och jag som ändå har ett traditionellt manligt yrke som präst är långt mindre ovanlig än en man som t.ex. är förskollärare. Män har helt enkelt ett mer begränsat utrymme och det är något som jag inte är avundsjuk på männen för. Samtidigt så gäller det här mer vad vi gör än hur vi ser ut. Jag som ändå ser mig som relativt medveten har inga problem med att någon säger att jag är manlig i mitt sätt att tänka, men när det kommer till utseende är det som om all den där medvetenheten är bortblåst och det skulle plötsligt vara jobbigt om någon sa att ja inte såg kvinnlig ut.

Vad skulle du göra om du vaknade och hade ett annat kön?