En bra skola

Likvärdigheten i den svenska grundskolan har försämrats, visar en ny rapport från Skolverket. Det fria skolvalet har bidragit till att elever med hög studiemotivation och engagerade föräldrar samlas i skolor där det finns många andra studiemotiverade elever. Det får konsekvenser för likvärdigheten, skriver Skolverket som också konstaterar att det finns indikationer på att sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och skolresultat ökat. Det här med skolval är problematiskt bl.a. eftersom det delvis lägger över ansvaret för skolans framtid på föräldrar, av vilka man inte kan vänta sig att de ska göra altruistiska val. De flesta föräldrar tänker ändå först och främst på sitt barns bästa och så måste det få vara. Frågan är vem som tänker på de barns bästa vars föräldrar av en eller annan anledning inte värderar skolutbildning så högt.


Att alla barn ska kunna gå i bra skolor, tycker förhoppningsvis de flesta. Men vad som är en bra skola problematiseras mycket sällan. Skolverket, verkar i alla fall av pressmeddelandet att döma, använda sig av ett enda mätinstrument: betyg. Men är det en självklarhet att många höga betyg betyder att skolan är bra? Är en skola som ger många från början högpresterande elever MVG per definition bättre än en skola som lyckas få många elever med t.ex. bristfällig svenska att klara G-gränsen och bli behöriga? Är det över huvudtaget självklart att det är MVG-barnen som är de bästa eleverna? Redan Lydia Wahlström konstaterade någon gång för runt hundra år sedan (har tyvärr inte referens tillgänglig) att Cum laude-studenterna ofta visade större begåvning än de som fick Laudatur i betyg.


Nåväl, betyg är ju trots allt det som är mätbart, och det hade väl varit OK att göra en undersökning med betyg som grund om värderande av kunskap var skolans lagstadgade huvuduppgift. Men skolan är inte bilbesiktningen. Skolans uppgift är enligt nya läroplanens första kapitel "att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet." Den talar inte lika tydligt om fostran till demokratiska samhällsmedborgare som tidigare läroplaner, men ändå: är det inte det som gör en skola till en bra skola: att den får barn att  bli ungdomar och vuxna som kan delta i samhällslivet som ansvariga och fria (här skulle jag vilja skriva medborgare men det menade nog inte regeringen)? Har vi alla börjat språka på Björklundska när vi utgår från vad en bra skola är och att det är en skola med många elever med höga betyg. Att starta en sådan skola är ju faktiskt inte svårt. Höga terminsavgifter t.ex. ger säkert resultat. Men att får en skolklass med 14 nationaliteter och analfabeter bland föräldrarna att erövra språket och lusten till lärande - det är berömvärt!