Könskriget och imamerna

Kommer ni ihåg Könskriget, Dokument Inifrån-programmet som sändes för ganska exakt sju år sedan och bl.a. granskade Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige)?  Jag kan inte låta bli att tänka på det i svallvågorna efter Uppdrag Granskning om imamerna råd till misshandlade kvinnor. För är det inte lite konstigt med två program som väcker så mycket känslor och debatt och som båda berör samma tema - kvinnomisshandel, men där först "alla" rasar mot dem som hjälper misshandlade kvinnor och anses förstora problemet, för att sedan sju år senare lika upprört rasa mot dem som inte hjälper och anses förminska problemet? Har verkligen den allmänna inställningen till våld i nära relationer förändrats så radikalt på sju år? Sju år som dessutom präglats av feministisk backlash. För sällan kan man ju datera en backlash så på klockslaget som när Roks-ordföranden yttrade de famösa orden "män är djur". (Men märk väl, jag anklagar inte henne). Jag vill minnas tiden fram till 2005 som en period då det var lätt att bära epitetet feminist med stolthet, medan tiden efter präglas  mycket mer av ängsligt "jag är inte feminist, men".

Jag tycker det är bra att alla religiösa (och andra) institutioner granskas.  Uppdrag Granskning-reportaget visar att det görs. Islam är inte alls undantagen granskning, vilket ibland hävdas, Men, med detta sagt växer ändå min oro att Sveriges muslimer ska drabbas av en könskrigetliknande backlash. Självklart är den kvinnosyn som programmets imamer (som i många fall visade sig inte vara imamer) ger utryck för förkastlig. Självklart är den inte acceptabel, ändå undrar jag om resultaten hade blivit så värst annorlunda om reportrarna hade gått med dold kamera till handläggare på socialtjänsten eller för den delen präster och diakoner i Svenska kyrkan (sånär som på polygamibiten). Hade jag ens själv klarat provet?

Men samtidigt som jag oroas över risken att alla vettiga svenska muslimer ständigt ska behöva stå till svars för andras kvinnosyn ser jag en öppning. Debatten efteråt har ju visat att det finns hur många muslimer som helst som tänker annorlunda och som vill se en förändring. Kolla, myndighetssverige! Hur många bra sammarbetspartner som helst! Lämna inte ut den muslimska gruppen åt sig själv och Saudi-pengar.
Och även om det är lätt att cyniskt sucka när rasistiska debbattörer med annars taskig kvinnosyn plötsligt ondgör sig över de patriarkala muslimerna, så finns det ändå en viss humor i det. För vad är det att tala för kvinnors rättigheter i patriarkala strukturer - om inte väldigt, med deras egna ord, - politiskt korrekt.

Man ska inte vara naiv- men heller inte avstå från välvilliga tolkningar. Vi lever i ett land där ingen riktigt vet hur vanligt våld i nära relationer är, men där alla studier pekar mot en låg anmälningsfrekvens och nu verkar det finnas en opinion för att våld alltid ska anmälas! Det är faktiskt inte självklart - inte ens i Sverige. Tänk om den opinionen fick fortsätta påverka - och gälla oavsett den våldsutsattes etnicitet eller religiösa hemvist!