Kristdemokraterna brukar vara det parti som tydligast betonar vikten av att barn får växa upp med en mamma och en pappa. De brukar också tala tydligt om barnens bästa och om familjernas rätt att välja själva. Frågan är bara hur de får ihop detta med förslaget om slopade s.k. pappamånader. Om det är viktigt för ett barn med två föräldrar - vilket jag också tror, ja då måste det väl rimligtvis ligga i barnens intresse att ha två närvarande föräldrar och möjlighet att knyta an till båda? Att det kan ligga i en eller båda föräldrarnas intresse att slippa vara hemma/slippa lämna sitt barn, samt spara pengar genom att den som tjänar mest jobbar är en sak, men skyll för allt i världen inte på barnen. Det som är bäst för barnen är nästan alltid det som gynnar de vuxna, jämför föräldraförsäkringarnas längd och när det anses pedagogiskt bäst att börja i förskola i ett antal europeiska länder så får ni se. Och tala inte om familjernas valfrihet. Barnen har ingen valfrihet och mammornas valfrihet (i alla fall att helt strunta i föräldraledigheten) är klart mer begränsad än pappornas. I begreppet familj måste rimligtvis även barnen räknas in och om man vill ge barnen en reell möjlighet att senare i livet välja allt ifrån vem de ska anförtro sig åt i små vardagssituationer till var de vill bo efter en eventuell separation, ja då måste barnet ha relationer till två föräldrar som förstås inte behöver vara lika, men likvärdiga. Jag tillhör själv de första som haft två föräldralediga föräldrar och vet att det gör skillnad. Föräldraskap är ett ansvar och ansvar kan per definition inte delegeras bort. Det borde vara en självklarhet också i relationer. Heder åt KD-kvinnorna som protesterar.
Sen finns det förstås en massa samhällskonsekvenser av att föräldraledighet är kvinnogöra, men det får bli en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar