Och nu då?

Ett tecken på att man närmar sig medelåldern är att böckerna som kallas generationsromanerna handlar om ens egen generation. Karolina Ramqvists Alltings början är en sådan roman för mig. Den är full av café au lait- koppar som fungerar som madeleinkakor och nyhetshändelser jag inte visste att jag mindes. Jag levde ett helt annat liv än romanens Saga, kroglivet var främmande för mig när jag var 15-16.  Ändå var det Ramqvist feministgeneration som liksom satte ord på tillvaron för mig. Jag hade visserligen redan läst Under det rosa täcket  och var åtminstone lite bekant med feministikoner som Simone de Beauvoir när Fittstim kom ut (då jag gick sista året i gymnasiet) men i den antologin var det min generation som fick en röst. Jag uppfattade Fittstim-gänget som enormt handlingskraftiga och aktivistiska därför är det först med förvåning och sedan med någon slags blandning av lättnad och besvikelse jag läser om Saga - berättarjaget som inte är identisk med författaren men som onekligen delar många drag med henne - och hennes känsla av att inte leva upp till den feministiska moderns krav på hur en frigjord kvinna ska vara. Saga och och bästa vännen Pauline har just inga barrikader att stå på. De dricker drinkar och spanar på män istället. Och de får inte livet riktigt att gå ihop. De lever Samantha-liv  (för att komma med ytterligare en generationsreferens) och upprepar ständigt för sig själva att relationer inte är för sådana som dom, dom tar för sig istället, men Saga trillar ändå dit på en Mr Big som är ännu mer känslomässigt handikappad än orginal-Big.

Saga är ingen sympatisk hjältinna, jag stör mig på henne mest hela tiden och det finns någonting som gör att boken inte berör mig på ett känslomässigt plan, ändå stannar de frågor hon väcker kvar. Vad gör vi nu? Nu när det inte finns några demonstrationer för rätt till dagis eller abort att gå i, nu när rätt många av oss är ekonomiskt oberoende (av män alltså, när män är ekonomiskt oberoende brukar det betyda något annat) men upptäckt att oberoendet inte alls var lätt och det känslomässiga beroendet än värre. Nu när segrar borde vara vunna men känslan av att röra sig i en värld med ständiga hot ändå inte försvinner. Nu, när det är fel att säga att inget förändrats men andra vågens tid ändå väcker nostalgi. Vad gör vi nu?