Mansprojekt, monster och mognad

- Du gav mig dessa känslor, men du berättade inte för mig hur jag skulle använda dem.
Det är Frankeinsteins monster som säger detta till sin skapare Viktor Frankenstein i filmen baserad på Mary Shelleys roman.
En förkyld helg i Halloweentid har jag mestadels tillbringat i soffan med några klassiska skräckfilmer jag inte tidigare sett, samt lite mansforskning till litteraturkursen jag läser. Att Mary Shelleys Frankenstein i hög grad handlar om manlighet är nämligen en av insikterna som slår mig. Den andra är hur många av de frågor som finns med i vår tids fiktion om skapat liv, tv-serien Äkta människor t.ex., som ställs redan av Mary Shelley under det tidiga 1800-talet. Var går gränsen mellan liv och död? Hur långt borta är vi från att kunna skapa liv? Skulle det vi skapat kunna få egen vilja, göra uppror mot människorna? Är medvetandet någonting mer än lagrade minnen? Var sitter känslorna? Kommer vi någonsin att kunna överlista döden?

Men tillbaka till mansforskningen. Jag läser om Ronny Ambjörnssons klassiker Mansmyter och mäns förkärlek för storslagna projekt, ett projetmakeri som tenderar att leda till stor ensamhet. På grund av bl.a. Mary Shelleys bakgrund som dotter till feminismens moder Mary Wollstonecraft har det naturligtvis gjorts feministiska läsningar av Frankenstein, men jag har hittills inte sett någon som tagit upp kritiken mot det manliga projektmakeriet som ett möjligt motiv, (fast det finns säkert, en är sällan först med en tanke.)

I öppningsscenen möter vi i alla fall polarforskaren Robert Walton med besättning, på väg mot nordpolen - ett typiskt manligt projekt. Alldeles i slutet får kaptenen frågan "Vart ska vi?". Walton som förut varit så beslutsam att nå nordpolen svarar nu: "hem".  Någonting har uppenbarligen hänt som förändrat hans prioriteringar. Och detta något är mötet med Viktor Frankenstein och hans berättelse om monstrets skapelse. Att skapa liv är Frankensteins livsprojekt. Han är egentligen ingen ond vetenskapsman utan en idealistisk läkarstudent som efter moderns död inte vill acceptera dödens oundviklighet. Viktor Frankenstein lyckas, hans skapelse får liv, men projektet kostar honom allt han håller kärt (men försummat): sin familj, sitt hem och sin älskade Elisabeth. Livsuppgiften har blivit livsfarligt. Frankenstein har nämligen skapat liv, men övergivit den han skapat. Han har glömt bort den del som kommer efter födseln och som 1800-talets män kunde bortse i från, omsorg och uppfostran. För vad handlar föräldraskap i relation till små barn om, om inte att bekräfta och hjälpa barnet att hantera starka känslor. Den namnlösa skapelsen får ingenting av detta. Han får inte ens den bekräftelse ett namn innebär. Följaktligen söker han gemenskap men möts av förakt. Han söker någon som är lik honom men finner ingen. När kärleken inte kan få utlopp, vinner istället hämndbegäret, jo han förklarar det faktiskt så själv när han ber Frankenstein att skapa en kompanjon. Du gav mig känslor, men berättade inte hur jag skulle använda dem.

Så visst kan Frankenstein läsas som en civilisationskritik riktad mot vetenskapsmännens vilja att ta Guds plats, men kan där inte också finnas en kritik riktad mot just vetenskapsmännen och deras projekt.  Tänk om det inte är vetenskapliga framsteg i sig som är fokus för Shelleys kritik, utan de allt uppslukande projekten som gör männen ensamma, kvinnorna bortprioriterade och lämnar barnen utan vägledning till mognad. Eller så ville hon bara skriva något underhållande. Det är ju också ett alternativ.

Demokrati för Guds skull

Denna vecka är det demokratidagar i kommunen där jag jobbar (nej, jag jobbar inte på kommunen alltså, men i). Även om inte jag kommer hålla i någon programpunkt i år, så sätter det igång tankar. Jag funderar på relationerna mellan religion och demokrati, inte minst efter att ha varit på ett väldigt spännande seminarium om just detta ämne med bl.a. Erik Amnå, Dilsa Demirbag Sten, Lovisa Bergdahl och Per Wirtén i förra veckan. Att religion, eller kanske snarare religiösa människor och grupper både har bidragit till länders demokratiseringsprocesser och aktivt bekämpat demokrati och mänskliga rättigheter tror jag de flesta kan hålla med om. Det finns hos religioner ett sanningsanspråk och en alternativ auktoritet som kan komma på kollitionskurs med det demokratiska samhället, men religioner har också en samlande kraft och kan ge det demokratiska samhället en värdebas och en vitalitet.

Jag tror att det bland de flesta av västvärldens kristna finns en positiv grundsyn på demokrati - när det handlar om samhällets demokrati alltså. När det handlar om kyrkornas inre styrning däremot finns det ofta en demokratiskepsis. Man kan inte rösta om uppenbarelsen sägs det ofta, och det kan man ju inte förstås, men frågan är om det finns något sätt att organisera uppenbarelsen förmedling som skulle bli mindre godtyckligt? Jag blir allt mer övertygad om att det inte bara är möjligt för en kristen att vara demokrat och för en kyrka att vara demokratiskt organiserad utan att det är önskvärt, att det bör vara så. Inte för att Jesus var demokrat eller för att det finns något förordande i Bibeln av ett styrelseskick som skulle kunna jämföras med vår tids demokrati. Att påstå något sådant skulle vara ohistoriskt. Men med utgångspunkt i den människosyn vi kan ana oss till att Jesus hade och i kyrkans erfarenhet av människans natur skulle jag vilja hävda att ett samhälle eller kyrka bör vara så organiserad att makten delas av så många som möjligt. Det finns som sagt inget kristet styrelseskick men det finns en kristen jämlikhetstanke, ingen enkel sådan, också den kan problematiseras, men ändå en tanke på människans grundläggande värde och människors ansvar för varandra. Medborgarskapstanken kan ses som en sekulär variant av den  kristna tanken på att se varje människa som en syster eller broder. I helgen såg jag dokumentärfilmen Palme. I ett tal som fanns med där så talade Palme om målet med välfärdsstaten, att gå från gruppsolidaritet, klasssolidaritet, till en samhällssolidaritet. Jesus talade inte om välfärdsstaten, men han ifrågasatte den snäva gruppsolidariteten, han utvidgade familjebegreppet gick utanför det religiöst definierade gruppen, kort sagt; han begränsade inte solidariteten.

Demokrati är ingen garanti för ett jämlikt samhälle - demokratin ger oss inga garantier alls, men den utgår i alla fall från principen att allas röster är värda att höras. Och vi känner inte till några bättre sätt att främja jämlikhet. Det är det första argumentet. Det andra handlar om att en kristen i allmänhet och en lutheran i synnerhet vet att människors strävan efter makt inte alltid är sund. Att makt korrumperar och att koncentrerad makt korrumperar ännu mer. Därför bör makten spridas, därför bör det finnas maktdelningsprinciper, för att vi vet att människor sällan söker mak av enbart altruistiska skäl. Och slutligen ett tredje argument: Kristendomen har en tradition av att sanning söks genom förhandling. Bibeln föll inte ner från himlen fix och färdig, den sammanställdes av människor som förhandlade, inte alltid så demokratiskt eller respektfullt, men dock förhandlade. Och det är förhandlingen som är demokrati, som Lovisa Bergdahl påpekade. Det är inte besluten som är demokratiska, det finns inte specifika demokratiska värderingar, det är förhandlandet som är demokratiskt. Jag kan inte påstå att den kristna kyrkan genom historien varit särskilt bra på att låta olika sorters människor delta i förhandlandet, men grundtanken finns där: uppenbarelsen är inte given, den förmedlas, mejslas fram inte av en enskild, utan av en gemenskap i konflikt. Konflikt är grundtillståndet. För kyrkan och för demokratin.